Det här är sant. Jag har sagt det åt flera.

Vill ni se Sofia och Anders lilla Ellie finns hon på följande sida: http://www.pixbox.se/usr_show_id83646_page0_order1.html   

Oj vilken konstig länk, men ni kan bläddra vidare från den. Jag är inte så bra på sådant här...

Isaks kollega Ellinor, http://ladye.blogg.se, tog superfina kort på lilla familjen Karlsson häromveckan. Vi blev supernöjda! På gymnasiet gick hon samhälls media med fotoinriktning och funderar nu på att bli fotograf på riktigt så hon vill gärna ha en proffsig portfolio!

Hon låter hälsa att hon gärna fotar våra kompisar också, om ni känner för att få lite fina bilder på er själva. Kanske ska ni gifta er eller något? :) Passa på! Snart kanske hon har startat eget och då lär hon inte vara lika generös med priserna. :) Säg till så får ni telefonnumret av oss.

På tal om modeller. Jag råkade ofrivilligt dissa Petter häromdagen. (http://klok.blogg.se)

Jag: Petter. Du hade ju kunnat bli modell.
Tystnad.
Jag: Men istället blev du jättefattig.

Fråga mig inte varför jag sa så. Förutom att Petter blev jättefattig blev han ju faktiskt jävligt bra på filosofi, och det är ju najs. Han kanske blir superrik eller modell eller båda senare i livet. Han har ju hela livet framför sig, lillponken. Dessutom är jag vare sig modell eller rik heller, så jag ska enbart hålla käften. Intressant hur en komplimang kan vändas till en diss om man lägger till en ynka bisats på fem ord. Jag ville ju bara vara snäll!

Idag kommer mamma och pappa. Alltså Pollys mormor och morfar. När man får barn får människor nya titlar. Man blir helt förvirrad.

Isaks snälla och trevliga kollega Ellinor har tagit fina bilder på familjen Karlsson. Några har hon lagt upp på sin blogg:

http://ladye.blogg.se

Lillasyster Johanna: Jag hatar fåglar. Jag är livrädd för fåglar. Fåglar flyger alltid in i fönster och dör, men de kan ju lika gärna flyga in i min bakskalle och döda mig. Inte kul att få en näbb genom hjärnan!
Jag: Fast din bakskalle är ju inte genomskinlig.
Johanna: Aaaaaha, det är däääärför de flyger in i fönster och dör. Det har jag aldrig tänkt på.

Godmorgon, yxskaft!

Moster Johanna tittar fascinerat på Polly:
- Alltså hennes ben är ju lika litet som min klitoris.

Smakfullt.

...så om ni inte vill behöver ni inte ringa på våra mobiltelefoner.

Grattis Sofia och Anders som halv tre inatt fick en flicka, Ellie. Hon vägde 3360 g och var 52 centimeter lång. Hurra hurra!

Idag begav sig lilla familjen Karlsson till Ålidhem för att hälsa på Britta och Peter. Utflykten krävde vissa förberedelser. Egentligen hade vi tänkt ta en promenad till ljuva Ålidhem (som omnämndes i DN häromdagen - stort), men det regnade så mycket att vi tog bussen.

Innan vi gav oss iväg packades en ryggsäck innehållande blöjor, tvättlappar och ombyte till lilla P. Jag packade ned amningsinlägg i min handväska och vi använde Isaks regnponcho som regnskydd till vagnen. Den passade betydligt bättre på vagnen än på Isaks kropp. Jag tog med mig ett paraply och Isak hade regnjacka med kapuschong. Supermoget och vuxet. Jag har aldrig burit ett paraply förut, tror jag. Vi var de bästa föräldrarna i hela vida världen!

Nåväl. Väl framme hos Britta och Peter gjorde Polkan både nummer ett och nummer två. Ingen fara. Vi var rustade för allt. Tyvärr hade vi glömt ryggsäcken och Grynet hade både bajsat och kissat igenom alla kläder. Pappa Isse fick krishandla blöjor på Konsum, men några kläder hade vi inte.

Världens bästa föräldrar åkte hem med ett naket spädbarn inlindat i en filt. Fårskinnet fick bli täcke. Ponchon skylde bebisen. Jag hade panik. Tänk om några peddoäckel åkte med bussen. Peddoligan skulle stjäla mitt vackra barn. Tänk om barnavårdsnämnden skulle kontrollera bussen. Då skulle vi bli fråntagna vårt barn på studs.

Tack och lov berättade Britta, innan vi åkte hem, att hon känner ett annat par med barn som alltid glömmer blöjor och ombyte. Då kändes det som att det kanske ändå är sådant som händer. Men vi hade önskat oss en fungerande bil och ett bättre väder när vi lämnade Ålidhem idag.

Jag och Isak frös som hundar när vi kom hem. Polkan svettades. Så klart. All oro förgäves. Hon frös inte och varken barnavårdsnämnden eller peddoligan ockuperade bussen. Där var bara någon enstaka ordinär alkis som inte ville någon något ont.

Hallå!
Är det bara Samantha och Emma som fortfarande bloggar? Jag vill läsa! Uppdatera genast! Fler bilder på Polly finns på http://megaemsing.pixbox.se  

Isak i sömn:

Jag: Isak, nu har du sovit jättelänge.
Isak: Ja, men då kan jag använda fräsiga uttryck som "Det är klart!" (Ordet "klart" uttalat dialektalt, med kort vokal.)
Jag: Vad säger du?
Isak: Ja, men jag hade fäst en kudde vid gamm.... gamm.... näe.
Jag: Näe!

Vinnare i tippartävlingen blev min svåger Fredde-Loo, eller Fredrik Jacobsson. Hittills är det bara Barbro Binda som lämnat en flaska vin här hos oss. Övriga måste självklart ge en flaska vin till Fredrik vid tillfälle. Direkt till honom eller via mig och Isak. Jag kan inte skriva. Amningshormonerna har tagit över min kropp. Jag har blivit dum i huvudet. Isaks mamma sa att man blir dum i huvudet av att amma, men jag kunde väl inte tro att jag skulle bli så här dum i huvudet.

Grattis, Fredde! Synd att du inte tycker om vin. Syrran får dricka desto mer...

Ja, det är väl dags att säga något om det som hände den 29/6 kl. 03.15. Då föddes nämligen Polly Elaine Karlsson, världens sötaste unge.

08.00 den 28/6 (lördag) fick jag magknip. Jag var övertygad om att jag var förstoppad så jag gick på toa stup i kvarten men magknipet ville inte ge med sig. Vid 12.00 undrade Isak om det inte var värkar.
- Nääää, sa jag. Det ska ju göra ont. Barnmorskan har sagt att man vet när man har värkar. Är man osäker är det inte värkar.
Vid 14.00 ringde jag mamma och sa att jag hade ont i magen. När jag mitt i samtalet fick en värk sa mamma:
- Men Idha, det där är ju värkar!
Vid 17.00 hade jag accepterat att det var värkar, men värkar kan ju komma och gå så jag var helt övertygad om att de skulle gå över. Hallå, hon skulle ju inte komma förrän 11/7 och vi höll ju på att flyttstöka. Det var inte läge för bebis, tyckte jag. Men Polly tyckte annorlunda.

Vid 22.00 var jag väldigt trött av värkarna och ringde till förlossningen. De sa att jag skulle komma in så kunde jag få något att sova på ifall värkarna inte avtog. Jag trodde verkligen inte att det var dags att föda barn. Vid 23.00 blev jag undersökt på förlossningen av världens coolaste barnmorska.
- Du har jobbat på bra hemma, sa hon. Du är öppen tre centimeter. Det innebär att ni kommer att vara tre innan ni går hem härifrån.
- Va? Är jag öppen tre centimeter?
- Ja, du har nog hög smärttröskel, sa världens coolaste barnmorska.
Både jag och Isak fick en smärre chock.

Vid 01.00 hade inte särskilt mycket hänt så barnmorskan stack hål på hinnorna och då jävlar fick Polly fart. På två timmar öppnade jag mig sju centimeter och födde barn. När förloppet går så fort gör det betydligt ondare än om man får vila lite mellan värkarna, förklarade barnmorskan senare, och ja, det gjorde overkligt ont, men jag bet ihop. De satte till slut en ryggmärgsbedövning, men det gick så fort att den inte hann börja ha effekt. Sedan krystade jag ut Polly på tio minuter. I den stunden tror man att det fan är anatomiskt omöjligt att få ut bebisen, men det går. :)

Polly vägde 2885 gram och var 46 centimeter lång. Hon är världens snällaste bebis. Igår skrek hon för första gången. Hon är så oerhört fin, vi är världens lyckligaste lilla familj. Jo, Tamara har rätt. När man får barn visar det sig att alla klyschor är sanna. 

Familjen Karlsson mår himla bra. Jag skulle kunna springa ett maratonlopp imorgon. Nu kommer snart en tant från BVC hit så jag ska fixa till mig. Sedan kommer gammelmormor Gunnel, gammelmoster Åsa, moster Johanna, morbror Fredde och morbror Wille hit. Mysigt.

Along came Polly!

/Dolly P