Polly sa sitt första ord: "vovve", när hon var 8.5 månader. Efter det kom mamma, pappa, tutte, titta, där, klocka, docka, kisse, macka och typ 20 ord till framtill 16 månaders ålder. Men de kom inte alltid och ibland dröjde det veckor mellan gångerna hon sa vissa ord. Hur vet man då att de kunde säga ordet mellan gångerna?
Efter det första ordet tycker jag att det har gått segt. Till slut fann jag tröst i en bok som sa: "De flesta säger sina första ord när de är runt året, sedan kan det dröja månader innan de säger något mer. Vissa barn har dessutom ett mer utvecklat kroppsspråk och behöver inte orden på samma sätt. De klarar sig bra på intonation och gester och ett fåtal ord." Det stod inte exakt så, trots mina citattecken, men typ. Hurra, tänkte jag, för kroppsspråk är hon grym på och första orden kom inte alls sent, snarare tidigt. Men jag vill höra vad hon har att säga NU!
Nu har det verkligen lossnat. Idag sa hon "hoooon" som i horn. (En kossa i en bok har sandpapperhorn.) Nu säger hon fina meningar som: "Titta vovvov", "läsa boo", mamma däää, titta pappa. "Läsa meee" (läsa mer) "Inte tåva."
Idag sa hon schinga för sjunga och jag känner att SNART, SNART kan vi prata med henne på riktigt. Snart kommer treordsmeningarna. Snart kommer orden mer välartikulerat och tydligt.
Nu låter det som att jag kräver något av henne, att jag inte är nöjd med alla ord hon faktiskt kan. Jag vet att hennes språkutveckling är fullständigt normal, att hon kan en massa ord och förstår ännu fler, men jag är så ivrig. Jag vill prata med henne NUUUU. Hon är världens bästa och jag vill höra vad hon tänker. Jag vet att hon inte kommer att kunna säga något abstrakt på länge, men jag vill höra hennes innersta funderingar så snart som möjligt. Är jag konstig som känner så? Jag hoppas inte. Hon är världens världens finaste Polka och just därför vill jag höra hennes kloka och vackra och underbara egna tankar. Har någon annan mamma känt så här? Eller är jag konstig? Ich hope not!