När Polly kom till jorden
Ja, det är väl dags att säga något om det som hände den 29/6 kl. 03.15. Då föddes nämligen Polly Elaine Karlsson, världens sötaste unge.
08.00 den 28/6 (lördag) fick jag magknip. Jag var övertygad om att jag var förstoppad så jag gick på toa stup i kvarten men magknipet ville inte ge med sig. Vid 12.00 undrade Isak om det inte var värkar.
- Nääää, sa jag. Det ska ju göra ont. Barnmorskan har sagt att man vet när man har värkar. Är man osäker är det inte värkar.
Vid 14.00 ringde jag mamma och sa att jag hade ont i magen. När jag mitt i samtalet fick en värk sa mamma:
- Men Idha, det där är ju värkar!
Vid 17.00 hade jag accepterat att det var värkar, men värkar kan ju komma och gå så jag var helt övertygad om att de skulle gå över. Hallå, hon skulle ju inte komma förrän 11/7 och vi höll ju på att flyttstöka. Det var inte läge för bebis, tyckte jag. Men Polly tyckte annorlunda.
Vid 22.00 var jag väldigt trött av värkarna och ringde till förlossningen. De sa att jag skulle komma in så kunde jag få något att sova på ifall värkarna inte avtog. Jag trodde verkligen inte att det var dags att föda barn. Vid 23.00 blev jag undersökt på förlossningen av världens coolaste barnmorska.
- Du har jobbat på bra hemma, sa hon. Du är öppen tre centimeter. Det innebär att ni kommer att vara tre innan ni går hem härifrån.
- Va? Är jag öppen tre centimeter?
- Ja, du har nog hög smärttröskel, sa världens coolaste barnmorska.
Både jag och Isak fick en smärre chock.
Vid 01.00 hade inte särskilt mycket hänt så barnmorskan stack hål på hinnorna och då jävlar fick Polly fart. På två timmar öppnade jag mig sju centimeter och födde barn. När förloppet går så fort gör det betydligt ondare än om man får vila lite mellan värkarna, förklarade barnmorskan senare, och ja, det gjorde overkligt ont, men jag bet ihop. De satte till slut en ryggmärgsbedövning, men det gick så fort att den inte hann börja ha effekt. Sedan krystade jag ut Polly på tio minuter. I den stunden tror man att det fan är anatomiskt omöjligt att få ut bebisen, men det går. :)
Polly vägde 2885 gram och var 46 centimeter lång. Hon är världens snällaste bebis. Igår skrek hon för första gången. Hon är så oerhört fin, vi är världens lyckligaste lilla familj. Jo, Tamara har rätt. När man får barn visar det sig att alla klyschor är sanna.
Familjen Karlsson mår himla bra. Jag skulle kunna springa ett maratonlopp imorgon. Nu kommer snart en tant från BVC hit så jag ska fixa till mig. Sedan kommer gammelmormor Gunnel, gammelmoster Åsa, moster Johanna, morbror Fredde och morbror Wille hit. Mysigt.
Along came Polly!
/Dolly P
08.00 den 28/6 (lördag) fick jag magknip. Jag var övertygad om att jag var förstoppad så jag gick på toa stup i kvarten men magknipet ville inte ge med sig. Vid 12.00 undrade Isak om det inte var värkar.
- Nääää, sa jag. Det ska ju göra ont. Barnmorskan har sagt att man vet när man har värkar. Är man osäker är det inte värkar.
Vid 14.00 ringde jag mamma och sa att jag hade ont i magen. När jag mitt i samtalet fick en värk sa mamma:
- Men Idha, det där är ju värkar!
Vid 17.00 hade jag accepterat att det var värkar, men värkar kan ju komma och gå så jag var helt övertygad om att de skulle gå över. Hallå, hon skulle ju inte komma förrän 11/7 och vi höll ju på att flyttstöka. Det var inte läge för bebis, tyckte jag. Men Polly tyckte annorlunda.
Vid 22.00 var jag väldigt trött av värkarna och ringde till förlossningen. De sa att jag skulle komma in så kunde jag få något att sova på ifall värkarna inte avtog. Jag trodde verkligen inte att det var dags att föda barn. Vid 23.00 blev jag undersökt på förlossningen av världens coolaste barnmorska.
- Du har jobbat på bra hemma, sa hon. Du är öppen tre centimeter. Det innebär att ni kommer att vara tre innan ni går hem härifrån.
- Va? Är jag öppen tre centimeter?
- Ja, du har nog hög smärttröskel, sa världens coolaste barnmorska.
Både jag och Isak fick en smärre chock.
Vid 01.00 hade inte särskilt mycket hänt så barnmorskan stack hål på hinnorna och då jävlar fick Polly fart. På två timmar öppnade jag mig sju centimeter och födde barn. När förloppet går så fort gör det betydligt ondare än om man får vila lite mellan värkarna, förklarade barnmorskan senare, och ja, det gjorde overkligt ont, men jag bet ihop. De satte till slut en ryggmärgsbedövning, men det gick så fort att den inte hann börja ha effekt. Sedan krystade jag ut Polly på tio minuter. I den stunden tror man att det fan är anatomiskt omöjligt att få ut bebisen, men det går. :)
Polly vägde 2885 gram och var 46 centimeter lång. Hon är världens snällaste bebis. Igår skrek hon för första gången. Hon är så oerhört fin, vi är världens lyckligaste lilla familj. Jo, Tamara har rätt. När man får barn visar det sig att alla klyschor är sanna.
Familjen Karlsson mår himla bra. Jag skulle kunna springa ett maratonlopp imorgon. Nu kommer snart en tant från BVC hit så jag ska fixa till mig. Sedan kommer gammelmormor Gunnel, gammelmoster Åsa, moster Johanna, morbror Fredde och morbror Wille hit. Mysigt.
Along came Polly!
/Dolly P
