Det här är sant. Jag har sagt det åt flera.

Jag fiser.

Isak: Än är det krut i gumman!

Jag, Hedvig och Nina sitter på Calles och snackar skit. Min telefon ringer. Det är Isak som berättar att Polly fortfarande har feber.

Jag: Ja, då blir det vab för mig imorgon.
Hedvig (till Nina): Vad är vab?
Nina: Det är vård av barn, tror jag.
Jag nickar.
Nina: Imorgon blir det då vap för mig.
Hedvig: Vap?
Nina: Vård av penis.

Så har det hänt. Först var jag förkyld i en vecka, men jobbade eftersom jag inte hade feber. Sen fick jag feber och trodde först att det var svinet, men insåg att det bara var kulting. Nu däremot. Jag har hostan som satan sänt och 39 graders feber. Det enda positiva är att vi ska jobba hemifrån från och med tisdag så det blir inte så mycket löneavdrag.

Nu väntar vi bara på att Isak och Polly ska insjukna. Jävla liv. Vi som skulle ha värsta mysveckan i veckan.

http://karlssonsunge.pixbox.se

Polly 14-15 månader.

Anna Anka säger att hon vill jobba på F.B.I. Menar hon Fula Bimbo-Idioter? Eller Förfärliga BröstImplantat? Eller Fett Begränsad Intelligens? Eller Fucking BItch? Eller bara Fruktansvärt Bombad Individ?

För hon kan ju för fan inte mena F.B.I som i Federal Bureau of Investigation.

Jag: Har någon sett min bettskena?
Pappa: Nä. Har någon sett min stjärtbena?

Som de duktiga föräldrar vi är har vi bestämt att Polly inte ska få snask (som godis, chips, ostkrokar, läsk) förrän hon är minst två år. Kakor och bullar går däremot bra. Kanske är det inkonsekvent att ge henne kakor men inte chips. För mig och Isak känns det dock helrätt. Fika och snask är två olika saker, resonerar vi.

Idag sprack allt. Morfar (min far, Åke) skötte Polly i morse så att jag och Isak skulle få sova ut för en gångs skull. Till frukost serverades chips med smör på. Polly knastrade som bara den. Vi föräldrar känner uppgivenhet.

Det blir inget fotbolls-VM för Sverige. Jag kommer att hålla hårt och svårt på Danmark i VM. Som den nordpatriot jag är.

Frågan vi nu ställer oss är: Vem blir den nye förbundskaptenen? Blir det Henke Larsson är det något som är fel. Jag hoppas lite på Svennis, mest för att det kan leda till roliga skandaler.

Inget VM för Sverige. Det gör lite ont. Tur som fan att OS i Vancouver går 12-28 februari så att man inte blir helt sportlös nästa år.

Jag har legat sjuk sedan onsdag eftermiddag. Igår hade jag 38.0. Polly är också sjuk. Hon hade 39.2 igår. Den ungen ska då alltid vara värst! Nu mår jag lite bättre. Om Polly fortfarande är risig idag drar jag till Umeå. Mycket lutar alltså åt ännu en Umeåhelg. Denna gång i feberns tecken. Isak, det svinet (höhö), ska gå på klassfest ikväll.

Jag sär, jag sär.

Läs Tamaras blogg idag. I couldn't agree more.

Idag har jag varit med om två saker som man inte vill vara med om. Två saker som får en att tänka på sådant som faktiskt betyder något.

Barn ska inte dö. Barn är inte menade att dö. Eller är de det? Varför i så fall? Har Gud en speciell plan för de som dör tidigt? Eller är allt bara helt värdelöst. Av jord är du kommen, och så vidare.

Lik förbannat dör barn ibland.

Mina tankar går självklart till den drabbade familjen denna dag. Den familj som förlorat en medlem. Ett barn. Mina tankar går också till Polly. Det får aldrig aldrig aldrig hända Polly något, för då DÖR jag.

Lik förbannat förbannat förbannat dör barn ibland och det är inte roligt att behöva vara the messenger en sådan gång. Men någon måste säga det. Någon måste berätta för de andra barnen att jo, ibland dör barn. Alla ska vi dö. Ingen vet när. Förhoppningsvis får vi bli gamla, allihopa, men lik förbannat dör barn ibland.

Människor ska inte behöva utvisas från ett land när de bott där länge, rotat sig, skaffat kompisar och knappt kan relatera till sitt gamla land. De var för fan så små när de kom hit att de inte minns sitt gamla land. Det ska inte behöva ske. Man ska inte behöva få ett: "På onsdag måste du åka. Punkt slut. Slutgiltigt besked. Vi skiter i om du bott länge här. Vi skiter i om du är världens finaste människa. Vi skiter skiter skiter i att vi lät dig rota dig här och få kompisar och lära dig språket. Vi skiter i att du inte känner en käft i ditt gamla land. Good bye from Sweden."

Lik förbannat händer det. 2009 utvisas människor som rotat sig här, som har allt här. 2009 dör barn. Det här är den överlägset jobbigaste arbetsdagen i min karriär. Jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva vare sig barns död eller barns utvisning ur landet igen. Främst hoppas jag att jag slipper uppleva det på samma dag. För det är svårt att orka ta in allt på samma gång och samtidigt förmedla det till andra. Framför allt när man ska förmedla det till barn som har frågor och tankar kring det.

På något sätt får man försöka känna tacksamhet för att alla i ens familj lever och mår bra och finns i hyfsad närhet. Skellefteå-Umeå känns inte som någon lång sträcka idag. Pollys urinvägsinfektion känns som något man inte behöver jaga upp sig över.

Det känns bara fånigt med vardagsgnäll idag.

Nu har svininfluensan nått Boliden så snart tvingas man tryna ner sig i sängen. Livet är Grymt. Gud så mycket klöve(a)r man kommer att förlora på det. Alla kroppsdelar kommer att göra ont, även skinkan. Hoppas alla nazzar i världen får svininfluensan förresten. Jag kommer inte på någon knorr på slutet.

Fredag. Det känns ljuvligt. Hem till Polkan och Isse. Synd att Isak jobbar i helgen igen, bara. Snön ligger kvar i Boliden, så jag hoppas på mer vårkänsla i Umeå. Eller åtminstone höstkänsla.

Nu längtar jag verkligen tills vi ska flytta till Skellefteå. Visst ska det bli tråkigt att lämna Umeå, men främst kul med något nytt nygammalt. Visst kommer jag att sakna alla vänner här, men det blir trevligt att kunna hänga med alla gamla nygamla vänner oftare. Att ha familjerna närmare är självklart en av de största anledningarna till att vi gärna vill tillbaka till Skellefteå. Förmodligen blir vi inte i Skellefteå så länge ändå, men drömma kan man ju alltid. 

Det är något jävligt nygammalt över Skellefteå. För det känns nytt fastän jag har bott där i majoriteten av mitt liv. Det känns nytt trots att många av de människor jag känner där är människor jag känt sedan jag var riktigt jävla ung, till och med liten.

När jag tänker på den Idha som en gång bodde i Skellefteå kan jag inte riktigt identifiera mig med henne. Hon var verkligen inte jag. Hon försökte kanske vara jag, men det var så mycket som liksom inte fungerade för henne mig.

Den person jag är idag har faktiskt aldrig bott i Skellefteå. Staden är bara nygammal på papperet. I själen känns det sjukt fräscht med Skellefteå. Hur pretto eller pseudodjupt det än må låta.