Det här är sant. Jag har sagt det åt flera.

Ja, vad ska man säga? Vecka 43-47 var barnen sjuka i princip non stop. Nu, i januari, har barnen varit sjuka varje vecka sedan vårterminen började. Den influensa vi har drabbats av nu är inte av denna världen. Dan och Polly har haft feber i en vecka och Isak i tre dagar. Själv är jag minst drabbad, men ändå sjuk. Vad är det här? Jo, jag vet, eftersom vi har DN.

 

En läkare uttalade sig i DN i höstas och sa att det här kommer att bli en vinter då fler än vanligt drabbas av fler sjukor än vanligt. Småbarnsfamiljer kommer att drabbas hårdast. Varför? Jo, för att vi hade en sådan pissig och kall sommar. 

 

Därför ber jag dig nu, sommaren 2013: 

* Var varm

* Överdriv värmemässigt!

* Regna inte bort

* Överdriv i torka!

 

För det här vabbandet tär på både barn och föräldrar och barn måste få vara ute och leka ibland. Det är jobbigt att sitta inlåst i veckor. Kom igen, sommaren! Do your thing!

 

 

Har idag fått veta något som jag inte kan ta in alls. Jag känner inte de drabbade, har bara träffat dem vid ett tillfälle, men jag känner med dem. Något så oerhört. Jag kan inte ta in det och jag vill inte försöka, för då skulle jag gå i tusen bitar. Något de säkert gör just nu.

 

En liten pojke, bara lite äldre än Dan, kommer förmodligen inte att överleva sin cancer. Det är så fruktansvärt överjävligt hemskt och jag tittar på Dan och tänker att jag inte aldrig ever nånsin skulle klara något sådant. Jag inser också att människor klarar det lever med det, utan att dö, men de går nog i tusen bitar. Det måste vara så överjävligt hemskt och overkligt för dem. Jag hoppas att de får allt stöd i hela världen och att den lille pojken hamnar på ett fint ställe, som himlen. Men mest hoppas jag på ett mirakel. Snälla gode Gud, rädda honom! 

 

Just nu vill jag verkligen bara sparka Gud eller rättvisan eller något i huvudet för så här får det bara inte gå till. Det får inte hända. Aldrig. Inte en enda gång. Aldrig!

 

 

 

 

 

 

 

 

Jobba heltid

Plugga halvtid

Två småbarn

 

 

OMG! Jag är utbränd redan nu!

Vi umgås en hel del med våra trevliga grannar, Simon och Anna. De har, precis som vi, två barn. Georg är född 2008, som Polly, och Sally är född 2009. Dan är född 2010. Det fungerar alltså finfint att hänga med grannarna också rent barnmässigt. På dagarna går vi ofta till lekparken.

För det mesta är det en vuxen från varje hushåll som följer de fyra barnen till lekparken. När Isak och Simon är i lekparken är det ingen jävel som frågar om alla fyra barn är deras. Visserligen är det inte särskilt vanligt att ett homosexuellt par har fyra barn, men ändå. När jag och Simon är i lekparken, eller någon annanstans, får vi ofta frågan om alla fyra är våra eller så blir någon stackare på något fik förvirrad när vi betalar var för sig. När man säger: "Två är mina och två är hens" förutsätter folk ofta att vi ändå är ett par, men att vi tog med oss varsin kull in i det nya förhållandet. Är det så konstigt att två vuxna av olika kön är kompisar och går till lekparken med sina barn? Måste man automatiskt vara tillsammans för att man befinner sig i samma lekpark och pratar med varandra? Jag kan tänka mig att samma sak händer när Isak och Anna är på plats i lekparken, eller någon annanstans, samtidigt.

För några veckor sedan hälsade jag och Polly på min kompis Tamara och hennes dotter Tea i Umeå. Vi fyra åkte på Umeå simhall för att bada och jag betalade. Eftersom vi inte betalade separat hade man ju lätt kunnat tro att vi var en familj, men kvinnan i kassan sa: "Ja, alltså, eftersom ni nu är två vuxna och två barn så kan ni få familjepris." Men hallå?! Vi kanske ÄR en familj. Nu är vi förvisso inte det, men det fanns ingenting i det vi sa eller gjorde som uttryckte att vi inte var det. Däremot förutsätter folk att jag och Simon är ett par, med två barn från varsitt tidigare förhållande, trots att vi betalar separat på Tuvagården. Vad är det med världen? Jag blir irriterad på riktigt och kan bara tänka mig hur det är för homosexuella föräldrar som säkert också får höra att "de ju kan få räknas som en familj" när de betalar in sig på Umeå simhall.

Dessutom läste jag en statusuppdatering på facebook som gjorde mig riktigt upprörd. En singelkvinna med tre barn går in på badhuset eller vad som helst och får då betala 155 kronor när familjepriset är 135 kronor. Så man är ingen familj om man inte är en man och en kvinna med barn? Hur kan en vuxen med tre barn behöva betala mer än två vuxna och två barn? Det är sjukt.

Det finns massor att göra. För mig, som lever i ett heterosexuellt förhållande, gör det inte särskilt mycket eftersom det enda jag utsätts för är att jag paras ihop med män i min ålder som råkar vara på samma ställe som jag, men för de homosexuella och/eller ensamstående föräldrarna måste det vara ett rent helvete att hela tiden ifrågasättas som "familj." Sverige 2012 behöver skärpa till sig.

Idag har jag vabbat med båda barnen och varit sjuk själv. Jag har allt - feber, svinkoppor och ögoninflammation. Polkan har svinkoppor och feber och Dan har ögoninflammation och feber. Härlig kombination.

I morse sa Isak till Polly att hon var tvungen att stanna hemma från förskolan eftersom hon var sjuk.
- JAG ÄR INTE SJUK!
- Jo, du är faktiskt sjuk.
Polly tänkte efter en stund och sa:
- Ja, jag är ganska sjuk. Visst får man glass då?

Visst får man en glasspinne när man är sjuk. Till och med två fick hon idag eftersom jag lyckades bryta av den första på mitten. Ja men jag rev av papperet med vänstern samtidigt som jag bar Dan med högern. Det var inte så jävla lätt!

När hon hade ätit glassarna sa hon:
-  Mamma, mina blåsor är borta och jag har ingen feber!
- Jo, du har feber och jag ser blåsorna.
- Nä, jag är frisk, så nu kan jag gå till Pusselbitenlekparken med Iris och Lina.
- Jaså? Hur blev du frisk så fort?
- Två glassar, vet du mamma. Det tar bort sjuket.

Yeah right.

För övrigt är det häftigt att hon börjar fixa det här med tålamod nu. Tidigare när vi har sett på TV tillsammans har hon velat berätta vad som händer i förväg de gånger hon har vetat det, men idag när vi såg Bamse i trollskogen sa hon:
- Kolla nu, mamma. För snart kommer det att hända något spännande.

Och så har hon börjat skriva fler bokstäver än lilla T. Det är gulligt.

Det går jättebra för Dan på förskolan och de är så imponerade eftersom han redan går och leker så bra utomhus, trots att han har en massa kläder att tampas med. Tur att han gick tidigt så att han är hyfsat stabil på dagis. Det skulle inte kännas bra om han bara satt i en snödriva hela dagarna. Det är tufft nu när Isak jobbar i Norsjö, men de första två veckorna har gått fort och senast i slutet på mars börjar han på Balder. Polkan får beröm av fröknarna för sina berättarskills. Hon rolleker hela dagarna här hemma och är mycket underhållande. <3

Polly har under en längre tid lekt med mynt. Hon stoppar dem i sin spargris sparuggla och sedan häller hon ut dem i sängen för att stoppa tillbaka dem i sparugglan när leken är slut. Ikväll lekte hon samma lek och sa:
- Farmor säger att man ska stoppa pengarna under madrassen.

Sedan ringde jag Karin (farmor) och frågade om hon verkligen hade sagt det. Hon hade mycket riktigt gjort det, men mer för att upplysa om hur vissa människor förvarade sina pengar förr i världen. Några timmar senare gick jag upp på Pollys rum och fick en smärre chock. Hon hade slitit bort alla sängkläder från sängen, men det värsta var att hon även hade lyft av madrassen. Allt för att kunna spara sina pengar under madrassen. Herregud. Jag bävar nu för att hennes pengalek ska spåra ur och att vi alltid ska behöva starta ett sängfixarprojekt innan hon kan gå och lägga sig. Lite gulligt, men även lite jobbigt. Särskilt som hon kör med argumentet:
- Men farmor säger ju att man ska ha pengarna under madrassen!

För övrigt var Isak och Polly i Umeå i helgen och firade Sara som har fyllt 25 år. Jag var hemma med en febrig liten kille. Framme i Umeå överräckte Isak och Polly presenterna till Sara som klämde på ett av paketen från oss och sa: Vad kan det här vara då?
Polly var inte sen att svara: En gryta. Från Myrorna.

Jasi. Det är rart med barn.

Han sover inte. Det har gått 13 månader snart och han har inte sovit en hel natt. Jo. Kanske tre gånger totalt. Fram till 9 månader är man ju mer eller mindre inställd på det, men nu börjar det vara krisigt. Isak börjar jobba om två veckor. Vi hoppas att dagis ska göra susen.

Polly sov inte heller hela natten. Inte förrän hon var närmare två år. Men då handlade det om att stoppa in tutten några gånger per natt så somnade hon om. Det var tillräckligt jobbigt. Men då visste jag inget inget inget om vad trötthet kan innebära. Nu snackar vi: VAKA MED UNGEN TVÅ-TRE TIMMAR PER NATT. Vi har provat allt så kom inte med fåniga råd. ALLT. Det blev lite bättre när vi lärde honom somna för egen maskin, men nu är vi back where we started. Han är jätteglad och pigg som en mört mitt i natten. Han sover mycket mindre än en normal ettåring. Han är helt enkelt inte så bra på det här med att sova. På BVC säger de bara att det kan vara så här. Att det inte beror på något särskilt. Barn är olika.

Jag önskar sååå att Polly hade varit den som sov sämre av de två, för då kunde man ju ibland tjuvsova på dagen. Men det går inte när man har två barn. Två barn gör en tillräckligt trött som det är men när den ena är vaken några timmar varje natt blir man dum i hela huvudet. Och uppenbarligen grinig. Nä. Vi har ingen avlastning. Alla mor- och farföräldrar jobbar. Vi är dömda till ingen sömn, helt enkelt.

Och nu förstår jag. De som inte har barn och de som har barn som sover hyfsat har ingen aning om vad trötthet innebär. För vi är zombies på riktigt. Gnäll inte om att ni är trötta inför mig just nu. För jag och Isak är tröttare. Vi försöker att inte gnälla om det. Men nu var jag tvungen.

Imorgon är jullovet slut och verkligheten återvänder. Det har varit två jättehärliga veckor med mycket lek och bus med Dan (numera 1 år!) och Polkadot. Dan sover som ett skruttigt skräp så vi hoppas att det går till sig innan vi båda börjar jobba. Den 31 januari börjar nämligen Dan på dagis och då vill det till att han sover för allas skull. Jag ska njuta av den sista tiden utan dagishämtningar och dagislämningar. Isak ska börja jobba på Balder, men det är oklart när han får börja där. Medan han gör sina sista veckor (månader?) i Norsjö blir jag rätt ensam på hemmafronten. Tur att det bara handlar om två månader som mest. Sedan kommer våren, sommartiden och tö. Dan på juldagsmorgonen.Busungarna i början på december.

På väg till Ainas passerar vi kyrkan.

Isak: Ponera att man skulle lägga ner kyrkan och göra lägenheter därinne.
Jag: Okej.
Isak: Om vi fick första tjing, skulle vi då välja kyrktornet?
Jag: Shit vad coolt det vore, men finns det hiss?
Isak: Eh. Nä. Det finns ingen hiss i kyrkan.
Jag: Nä, men då är ju frågan var vi skulle ha barnvagnarna.
Isak: Men vi kan ju inte tacka nej till kyrktornet på grund av barnvagnar.
Jag: Fast det skulle verkligen vara skitbökigt. När barnen blev större vore det ju lugnt, men det är ju ganska många år bort. Om vi inte hade barnvagnar att förvara skulle jag aldrig tacka nej till kyrktornet, men nu har vi ju faktiskt barnvagnar.
Isak: Ja, det är ju den här frågan jag brottas med varje gång jag passerar kyrkan.

bjuder jag på lite bilder från förr och nu:

Juni 2011:



Pappa och finkusin Cissi på gatufesten i Hjoggböle juni 2011:



Nyfödd Dan:



Lillkillen på Hyttlidgatan:



Finaste Polly februari 2011:



Polly och Dan på Hyttlidgatan:



Helgalen i september 2011:

Vilken fruktansvärt dålig bloggerska jag har varit. Ska bättra mig. Påminn mig!

Dannemanne står utan stöd och vinglar. Han har än så länge bara tagit ett steg utan stöd men gåendet känns inte långt borta. Han reser sig utan att hålla i sig. Spännande! Det bästa är att han faktiskt har koll. Han kan sätta sig om han tappar balansen så vi är inte så oroliga. Han får väl börja gå nu om han vill och vill han fortsätta ha krypandet som förstahandsalternativ är det också trevligt och väldigt underhållande. BabiDan.

När man får höra om andra som väntar barn eller är gravida känner jag just nu: "ÅH SÅ KUL! Och vilken jävla tur att det inte är jag..."  En till nu skulle verkligen kännas som en smärre katastrof. Två barn känns riktigt lagom, kan man säga, men man ska väl aldrig säga aldrig.

Efter att ha skrivit ett dokument om Asperger syndrom och ett om betyg från åk 6, samt lagt två barn känner jag att jag bloggar ungefär lika roligt som ett torskblock. Det får bli Mad men med nyhemkommen make istället. Later! And funnier!

Dan håller på att få sin andra (och tredje och fjärde?) tand. Han låter åtminstone som att hela munnen är på väg att sprängas. Han är inte nöjd! Särskilt som vi parallellt med detta avslutar amningen. 

Polly fick första tanden lite senare så när resten kom hade amningen redan avslutats. Dan fick den förra just före sexmånadersdagen och nu verkar fler alltså vara på väg. Dessutom har han ont i halsen och äter därför dåligt. Vi sover åt helvete lite, men idag gick Isak på semester så nu klarar vi nog av det mesta! Äntligen är jag inte i minoritet om dagarna. En förälder och två barn är lite slitsamt ibland, men också fantastiskt roligt. Som när Polly häromkvällen spelade på sin gitarr och skrev sången "Afton när jag spelar." Eller när Dan skrattar sitt gladaste gapskratt. Eller när Polly pratar om att Maggan är "fasthunden" och inte fastbunden. Eller när hon ritar en påskkärra.

Jag har också fått hem en "minneslåda" från Hjoggböle och där finns en hel del grejer anpassade för mortified. Kanske lägger jag upp något på bloggen senare.
Vad hände med det svarta hårsvallet?


Äh! Blondiner har ju roligare, sägs det.

Lycka är att snart få sluta amma och vara fri som en fågel. Ja, det är väldigt jobbigt med flasktillvänjningen just nu, men det blir härligt sedan! Tvåbarnsföräldrar har varmt rekommenderat flaska så att man slipper mata hela tiden så vi vill verkligen försöka. Dan är dock inte särskilt peppad, så han kanske blir ett grötbarn som storasyster i alla fall.

Lycka är fasen Polly och Dan. De är så fina så jag storknar. Kärlek! Just nu sover båda två. Polly har hög feber igen. Huvva.

Lycka är att inviga altanen med glada och fina vänner. Och vattenpipa!

Lycka är sommar och att Isak bara har tre jobbveckor kvar.

Allt är gott, tycker Dan. Bara man slipper flaskan.

Idag har Polly Bolibompanamnsdag. Hon har ingen egen namnsdag och för barn som bär namn som inte finns i almanackan fixar Bolibompa namnsdagar. Idag är det alltså Polly! Inte nog med det: Pollys dagis är på Lilla Vasaloppet. Polkan åker inte skidor än, men hon har en nummerlapp på sig. Nummer 36. Mammahjärtat klappade nästan ur kroppen när jag satte på henne den.

Dan har sovit sedan 09 vilket i stort sett aldrig händer. Det är svårt att hinna blogga med två barn, har jag märkt. Är inte den ena i farten så är den andra det och då kräver ju Dan inte särskilt mycket än. Hur ska det bli när han börjar förflytta sig och ställa högre krav på sin mamma?

Däremot känner jag inte av någon tvåbarnschock, som det pratas om. Visst kan jag undra vad som tog sådan tid när jag bara hade ett barn, men jag var mycket tröttare när jag var hemma med Polly än vad jag är nu och då var Polly verkligen världens nöjdaste unge. Jag antar att jag blev trött av att jag var så ovan vid att ansvara för någon annan 24/7. Med Dan är jag redan van vid det ansvaret så det gör mig inte trött alls. Däremot finns det sällan tillfällen att tjuvsova mitt på dagen, så jag sover mindre nu än när jag var ledig med Polly. Ändå känner jag mig piggare än då! När Polly är på dagis 9:30-13:30 tisdag-torsdag vill man hinna diska, tvätta, städa, handla och gå en promenad. Det är sällan läge för en tupplur.

Det är roligare att vara mammaledig nu än första gången. Med Polkan kunde dagarna bli ganska långsamma, men nu är det fullt ös medvetslös ända in i kaklet och det är bra. Polly keeps me busy. Tiden går fort och jag trivs. Däremot kan jag bli lite less på att aldrig få ha min kropp i fred. Alltid är det någon som ska hänga i brösten eller runt halsen på mig. Ibland undrar jag vems kropp min kropp är egentligen. Det är också synd att Isak är borta så länge om dagarna, eftersom han jobbar i Norsjö. Vissa dagar är han inte hemma förrän 19 och då är jag ofta ganska sliten när han kommer hem. När jag var mammaledig med Polly pluggade Isak och var hemma hur mycket som helst. Det var fint.

Polly och Dan. Mina finaste små grisar. <3

Vad räknas egentligen som nattlig barnpassning?

Bakgrund: Dan har klagat över att ha tappat tutten var femte minut. Isak har gett honom tutten fler gånger än jag, det medges. Dan tappar tutten för 14094e gången och börjar gnälla.

Isak: Nu får du ta honom!
Jag: Vadå? Du har väl inte varit uppe med honom?
Isak: Nä, men jag har lyssnat på honom i över en timme.
Jag: Men det har ju jag också.
Isak: Fast det hade du ju inte behövt.

Vad fan? Som om Isak hade behövt ligga och lyssna på honom! Snart börjar vi väl med escados också.

Jag sitter nu här med en klarvaken Dan och hoppas att han ska somna fort. Jag tar Dante hela nätterna varje natt (utom någon enstaka tuttistoppning och något enstaka blöjbyte) och när man en gång har en natt då man är lite tröttare än vanligt räknar Isak "lyssning" till att han har avlastat mig. Vad fan! Då får han väl stiga upp med Dan så att jag får sova medan Isak lyssnar på sin son. Han är bortskämd, min man. Eller?

Isaks tio pappadagar är nu slut så idag styr jag tvåbarnsskutan själv. Dessvärre är Polly sjuk så några 15 dagistimmar blir det inte i veckan. Möjligen fem på torsdag. Jag är så less på att vara i lägenheten. Skulle verkligen vilja gå ut, men det går ju inte när stortjejen är sjuk! Januari har verkligen varit crappy. Polly måste ha fått någon influensa. Hon har haft feber sedan i torsdags (med undantag för igår) och är så himla förkyld. Stackars liten. Nu sover hon, vilket hon verkligen behöver. Hon har nämligen inte sovit mer än vanligt trots att hon är sjuk.

Morbror Wille är snäll och kommer hit och leker med Polly imorgon vid 14-tiden så att jag och Dan kan dra på BVC och mäta och väga. Jag längtar! Frisk luft - tjoho! Ens krav på meningsfull fritid minskar verkligen när man får småbarn. Att få lämna lägenheten en timme för att gå på BVC (med bara ett barn) känns plötsligt som värsta partyt.