Vi umgås en hel del med våra trevliga grannar, Simon och Anna. De har, precis som vi, två barn. Georg är född 2008, som Polly, och Sally är född 2009. Dan är född 2010. Det fungerar alltså finfint att hänga med grannarna också rent barnmässigt. På dagarna går vi ofta till lekparken.

För det mesta är det en vuxen från varje hushåll som följer de fyra barnen till lekparken. När Isak och Simon är i lekparken är det ingen jävel som frågar om alla fyra barn är deras. Visserligen är det inte särskilt vanligt att ett homosexuellt par har fyra barn, men ändå. När jag och Simon är i lekparken, eller någon annanstans, får vi ofta frågan om alla fyra är våra eller så blir någon stackare på något fik förvirrad när vi betalar var för sig. När man säger: "Två är mina och två är hens" förutsätter folk ofta att vi ändå är ett par, men att vi tog med oss varsin kull in i det nya förhållandet. Är det så konstigt att två vuxna av olika kön är kompisar och går till lekparken med sina barn? Måste man automatiskt vara tillsammans för att man befinner sig i samma lekpark och pratar med varandra? Jag kan tänka mig att samma sak händer när Isak och Anna är på plats i lekparken, eller någon annanstans, samtidigt.

För några veckor sedan hälsade jag och Polly på min kompis Tamara och hennes dotter Tea i Umeå. Vi fyra åkte på Umeå simhall för att bada och jag betalade. Eftersom vi inte betalade separat hade man ju lätt kunnat tro att vi var en familj, men kvinnan i kassan sa: "Ja, alltså, eftersom ni nu är två vuxna och två barn så kan ni få familjepris." Men hallå?! Vi kanske ÄR en familj. Nu är vi förvisso inte det, men det fanns ingenting i det vi sa eller gjorde som uttryckte att vi inte var det. Däremot förutsätter folk att jag och Simon är ett par, med två barn från varsitt tidigare förhållande, trots att vi betalar separat på Tuvagården. Vad är det med världen? Jag blir irriterad på riktigt och kan bara tänka mig hur det är för homosexuella föräldrar som säkert också får höra att "de ju kan få räknas som en familj" när de betalar in sig på Umeå simhall.

Dessutom läste jag en statusuppdatering på facebook som gjorde mig riktigt upprörd. En singelkvinna med tre barn går in på badhuset eller vad som helst och får då betala 155 kronor när familjepriset är 135 kronor. Så man är ingen familj om man inte är en man och en kvinna med barn? Hur kan en vuxen med tre barn behöva betala mer än två vuxna och två barn? Det är sjukt.

Det finns massor att göra. För mig, som lever i ett heterosexuellt förhållande, gör det inte särskilt mycket eftersom det enda jag utsätts för är att jag paras ihop med män i min ålder som råkar vara på samma ställe som jag, men för de homosexuella och/eller ensamstående föräldrarna måste det vara ett rent helvete att hela tiden ifrågasättas som "familj." Sverige 2012 behöver skärpa till sig.

Jag är knappast den enda i världen som känner så här, men jag älskar Mia Skäringer. Jag fick hennes bok "Avig Maria" i julklapp av Isak och har precis börjat läsa den. Redan på första sidan träffar hon så jävla mitt i prick att jag måste stanna upp och tänka lite kring mig själv och vem jag är. Det är lite white trash att göra det vid 30, men hon vågar göra det och då vågar tamme också jag göra det.

Jag har läst Mias bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och också följt hennes blogg i perioder. Flera gånger har jag slagits av att hon vågar formulera sådant jag inte har vågat formulera, men så många gånger tänkt och känt.
En sak som jag förr i världen tordes säga är: "Jag är känslomänniska." eller "Jag är som lite känslig av mig." Det säger jag aldrig numera, för gud förbjude att man är KÄNSLOMÄNNISKA när man är över 15 och dessutom svensk. Men vad är det egentligen som är så jävla fel med det?  Att vara känslig är inte mer fel än att vara superrationell hela tiden. Eller pretentiös. Eller akademisk. Det är ju bara ett sätt att vara på av hundra. Inget är bättre än något annat. Alla har för- och nackdelar. Alla passar bätter och sämre i olika sammanhang och situationer. Främst är det nog så att alla olika typer av människor kan passa bra in i de flesta sammanhang så länge omgivningen är tillåtande.

Idag befinner jag mig främst i sammanhang där man aldrig eller mycket sällan "bör" gå på känsla. Man ska alltid ha källor och fakta även om det handlar om att någon sa något taskigt eller att man misstänker att någon spöar sin fru. Det är självklart bra med källor och fakta, jag är glad att jag har blivit lite mer peppad på rationalitet och lite mindre intuitiv eftersom det är mer skonsamt för mig själv, men det är fan inte bäst i alla lägen.

Redan på baksidan av Mia Skäringers bok Avig Maria kan man läsa: "Ofta har jag blivit kallad överkänslig. Men tänk om det är den som kallat mig så som faktiskt är underkänslig?"

Ja. Hur många gånger har jag inte tänkt det? Att det kanske inte är okej att lägga skuld på den som är ledsen? Att det faktiskt är den som tar emot en kommentar som har tolkningsföreträde. Det senaste fick jag till och med lära mig på universitetet. Ändå gäller regeln nästan aldrig i verkliga livet. I verkliga livet är det oftast den som börjar gråta som är "överkänslig." Den som ska be om ursäkt kan alltid dra till med att den andra var för känslig: "Du har antennerna ute. Du har så mycket spröt. Du är så himla känslig. Nu övertolkade du situationen." JA MEN SKIT I DET! Jag blev ledsen. Om nån blir ledsen har man uppenbarligen sårat någon och då ber man om ursäkt även om man inte menade något illa. Hur skulle det se ut i skolan om vi inte hanterade konflikter så? "Nä, men nu är Lisa överkänslig. Nog får man väl tåla att bli lite toadöpt, att någon tar en på tuttarna på klassfesten eller att någon säger något otrevligt?"  Jag försöker alltid be om ursäkt om någon blir ledsen. Även om jag inte menade att göra någon ledsen eller om jag tycker att den personen reagerade på ett fjantigt sätt. För det gör man. Utan att dra upp personens överkänslighet eller eventuella andra tillkortakommanden. Detta tillvägagångssätt funkar inte bland vuxna. Vuxna pallar sällan att be om ursäkt, men förväntar sig att barn ska lära sig det. Vuxna har generellt svårt för att se sin del i problemet. Det är lättare att skylla på någon annan, gärna den överkänsliga. Eventuellt kan man bidra med någon liten detalj för att förbättra situationen, men främst var det nog ändå den överkänsliga som gjorde bort sig. För det blir ju pinsamt om någon är ledsen.

Och sedan det här kalla otäcka som finns i vissa sammanhang. Där man känner att man INTE-FÅR-BLI-LEDSEN! Vad som helst, men inte ledsen. INTE LEDSEN. Just därför blir anspänningen större och när man väl har blivit ledsen är det kört, för man vet att det är ens eget fel vad som än har utspelat sig. Man är helt enkelt överkänslig.

Men tänk om det faktiskt är så att det är de andra som är underkänsliga?

Och vad är det för fel på att säga snälla saker till varandra? Varför ska man bara kommentera sådant som är negativt hos andra? Det är ju på riktigt hjärndött och faktiskt typiskt svenskt. Nä, fan vad jag kände mig mer hemma i Frankrike. Där kunde man sitta vid matbordet och både skratta högt och flänna snorigt utan att det blev konstigt. Jag saknar det ibland.

Mia Skäringer: TACK för starten på den här boken. Tack för att du finns och tänker lite mer som jag än många jag möter. Tack för att du formulerar sådant jag aldrig har vågat formulera, av rädsla för att säga det förbjudna och av rädsla för att hävda min rätt att känna och existera. Känslig är bra. Känslig är fint. Känslig är beviset på att man inte har blivit blasé och kall. Känsliga människor rör om och skapar ny kunskap hos andra. Känsliga människor ger lite action i tillvaron. Lite mindre svälja allt och lite mer tillåtande. Tillåtande är bra. Svälja sådant som gör ont är dåligt.

Ju äldre jag blir desto bättre blir jag på att bedöma om jag faktiskt var lite väl överkänslig i en situation (och då kan jag ofta hindra mig själv från att bli ledsen) eller om jag faktiskt hade rätt att bli ledsen. Det är skönt. Det är skönt för att jag kan gå hem och känna att det inte var bara mitt fel och att jag åtminstone hade vett att erkänna min del i det hela utan krusiduller eller krux eller för att bli av med problemet.

Ju äldre jag blir desto bättre blir jag också på att uppskatta min känslighet. Den funkar bättre i medelhavsländerna, men den har rätt att existera också här. Den behövs här. Så in i Norden.

Tack Mia. TUSEN TUSEN TACK!

Den man som krockade med en älg efter väg 95 mellan Boliden och Skellefteå vid 07:30-tiden i morse, har förts till Skellefteå lasarett. Enligt polisens vakthavande befäl var mannen vid medvetande.

– Vi har kunnat prata med honom, så förhoppningsvis har han inga allvarliga skador, säger Västerbottenpolisens vakthavande befäl.

 

Det var en JÄVLA tur att det var den där mannen som krockade med älgen och inte jag som kom 15 sekunder senare tillsammans med tre kollegor i min lilla Golf. Mannen var nämligen utrustad med en jätteny och flashig Volvo. Annars hade det kunnat gå sämre, för såväl front som framruta hade tryckts in rejält av den numera stendöda älgen. Älgen låg död på en plogvall. Poor thing.

Jag blev lite stött att ingen i min familj oroade sig för att det kunde vara jag eftersom jag åker till Boliden precis den tiden på morgonen varje dag. Dessutom var det sjukt nära att det var jag! I eftermiddags ringde jag därför min far och sa:

- Var du aldrig orolig att det var JAG som hade krockat? Det var inte långt ifrån nämligen.

Pappa: Nä, men jag visste att det inte var du, för det var min sekreterares man som hade krockat.

Så jävla typiskt Skellefteå.

I år har inte jag någon julkalender och inte Polly heller. Jag hade tänkt köpa, men så här i efterhand är jag rätt glad att jag inte gjorde det. I alla fall inte SVT:s. Jag tycker att årets TV-sända julkalender är SKRÄP! Nästa år ska Polly få en kalender, jag lovar, men hon har då inte efterfrågat någon i år, så jag tror att hon mår bra.

En som däremot har köpt en julkalender är min make, Isak, och inte vilken som helst. Han har köpt en magic-julkalender. Ja, som i spelet "Magic" som vissa ägnade sig åt på högstadiet. De flesta växte ifrån magic efter högstadiet, men långt ifrån alla. Magic är, såvitt jag förstår, ett kortspel om monster, länder och strategier. Man slåss. Typ. Dock är det betydligt mer avancerat än random spel. SM i magic finns.

Isaks magicjulkalender finns på nätet. Varje dag öppnar han en magiclucka. Där finns ett speciellt kort med särskilda egenskaper. Kanske ett monster som är skitbra på att slåss med svärd. Typ "Ultimate swordmonster of dooooom!". Isak blir alldeles lyrisk och läser allt han kan komma över om kortet i fråga. För när julen är här får Isak alla kort som funnits i hans magiska julkalender.
- Men vad kostade den? frågade jag.
- 200 spänn.
- LA DU 200 SPÄNN PÅ EN JULKALENDER TILL DIG SJÄLV?
- Ja, men vad fan, det är ju typ billigare än en chokladkalender.

Jag vet inte vad chokladkalendrarna rockar lös på nowadays, men jag tror att Isak har fel.

Igår var Isak och handlade med Polly. Dagen före löning. Vi hade tärt rätt mycket på Isaks konto visade sig. Med nästan dubbla hyror denna månad, bilservice och flytt har pengarna gått åt. Isak hade inte råd med allt han hade handlat utan fick lägga tillbaka både snus, glögg och fikon. Stackaren. Inte nog med det. När han hängde kassen på vagnen efter avslutat köp lossnade vagnsinsatsen. Polkan gled ur oskadd, men varorna flög åt alla håll och landade lite här och var på Konsumgolvet. Gamla människor klev över Isak och varorna som om de inte fanns, eller kanske som om de fanns, men störde! Gamla människor brukar säga "vad är det för fel på ungdomen idag?" Jag undrar vad det är för jävla fel på gammdomen idag? De är sjukt ohövliga. Inte alla så klart, men de jag träffar.

Medan Isak samlade ihop varorna och satte tillbaka vagnsinsatsen stal Polly ett päron i fruktdisken. Det åt hon upp. Allt utom pinnen. Isak betalade inte för det eftersom han inte kunde. Å andra sidan tog Konsum Ålidhem en gång betalt för fyra kilo päron när Isak köpte fyra päron, så det kanske är okej för den här gången?

Idag har vi letat igenom 3000000 flyttlådor efter George Orwells "Dagar i Burma." Det var kris. VAR VAR DEN? Isak ska skriva en uppsats baserad på den och Lessings "Gräset sjunger." NU måste han börja. NU! Jag hatar postkolonialismen av lätt insedda skäl, men det tar vi en annan gång. Man kan säga att det helt enkelt finns en HAAKE!

Vad har vi då lärt oss av detta? Jo: Ibland behöver man något badly, helt enkelt. Det kan vara 100 spänn. Det kan vara ett päron. Det kan vara ett verk av George Orwell. Och hur futtigt det än kan låta i efterhand så var det verkligen kris. Isak behövde verkligen 100 spänn, Polly var i desperat behov av en frukt och Isak behövde sannerligen Dagar i Burma att läsa på bussen till jobbet för att ta igen missad pluggtid.

Just nu behöver jag IDOL.

Trevlig helg alla läsare!

Det är en väldigt hektisk period just nu. Det har det varit sedan jag började jobba i Boliden. 17 mil enkel väg till Umeå. Fram och tillbaka som en skottspole. Isak har jobbat många av de helger som jag har varit i Umeå och jag har saknat både Polly och Isak på veckorna men nu är det ÖVER!

För imorgon flyttar vi till Skellefteå. All packning är gjord. Jag, Isak, mamma och pappa har jobbat som svin hela helgen.

Här om veckan frågade en kollega till mig om det inte har varit sjukt jobbigt att vara så långt från familjen så länge.
- Jo, jag har längtat så klart, men jag har försökt att inte gnälla.
- Nä. Du verkar inte vara en sån gnäller.

Nu är ju detta inte sant. Jag gnäller, precis som andra människor, men för några år sedan insåg jag att jag var en riktig jävla gnällspik. Jag hade förvisso sjukt ont i käken när jag började klaga. Ansiktet var inflammerat och jag tog mig knappt upp ur sängen på morgonen. Då hade jag så klart en anledning att vara ledsen och därmed en anledning att uttrycka detta. Det är inte gnäll.

Men sen! Sen gnällde jag av bara farten. För att jag hade gnällt så länge kanske. Jag har och hade fortfarande ont i käken, men jämförelsevis är och var det sjukt mycket bättre. Så jag kom en dag fram till att jag skulle sluta gnälla i onödan, för det finns inget tristare än människor som ALLTID har ont, ALLTID är trötta, ALLTID är hungriga, ALLTID har det värst i hela hela världen, ALLTID ALLTID ALLTID ALLTID ALLTID gnäller. 

Dessa gnälljävlar stjäl energi och jag vill inte vara någon energitjuv. Självklart får man må dåligt ibland. Man får vara ledsen och säga att man är ledsen. Man får vara trött och säga att man är trött. Man får ha ont och säga att man har ont. Men fan inte jämt. Fan inte så fort man känner det minsta lilla.

För något år sedan gnällde en bekant till mig om att denne jobbade så sjukt mycket. Då sa min kloka vän Anne-Louise:
- Men alltså ursäkta. Den där människan har en normal arbetstid. Människan jobbar 40 timmar i veckan. Som alla andra. Det är inte sjukt mycket. Det är normalt mycket. Sluta gnälla! Du jobbar inte mer än någon annan.

Så jävla sant. Alla är vi hungriga, trötta och utarbetade ibland, men så länge det inte är värre än för gemene man tycker jag att man kan hålla det för sig själv. Man kan få säga det till sina närmaste, men fan inte till alla man känner. Det är inte intressant och inte trevligt. En människa som alltid gnäller kommer dessutom inte att få någon empati den dagen personen är ledsen på riktigt. För hur fan ska man veta när det är allvar om människan alltid gnäller?

Nä. Gud vad jag är glad att jag inte längre är någon gnällspik. Utan en som gnäller ungefär lika mycket som gemene man. Visst har det varit jobbigt att vara ifrån Isak och Polly, men det har varit tidsbegränsat och det är över nu. Jippie så glad jag är!

Däremot får man självklart, som jag just gjorde, gnälla på gnällspikar. För de förtjänar inte bättre. Ha!

Idag har jag varit med om två saker som man inte vill vara med om. Två saker som får en att tänka på sådant som faktiskt betyder något.

Barn ska inte dö. Barn är inte menade att dö. Eller är de det? Varför i så fall? Har Gud en speciell plan för de som dör tidigt? Eller är allt bara helt värdelöst. Av jord är du kommen, och så vidare.

Lik förbannat dör barn ibland.

Mina tankar går självklart till den drabbade familjen denna dag. Den familj som förlorat en medlem. Ett barn. Mina tankar går också till Polly. Det får aldrig aldrig aldrig hända Polly något, för då DÖR jag.

Lik förbannat förbannat förbannat dör barn ibland och det är inte roligt att behöva vara the messenger en sådan gång. Men någon måste säga det. Någon måste berätta för de andra barnen att jo, ibland dör barn. Alla ska vi dö. Ingen vet när. Förhoppningsvis får vi bli gamla, allihopa, men lik förbannat dör barn ibland.

Människor ska inte behöva utvisas från ett land när de bott där länge, rotat sig, skaffat kompisar och knappt kan relatera till sitt gamla land. De var för fan så små när de kom hit att de inte minns sitt gamla land. Det ska inte behöva ske. Man ska inte behöva få ett: "På onsdag måste du åka. Punkt slut. Slutgiltigt besked. Vi skiter i om du bott länge här. Vi skiter i om du är världens finaste människa. Vi skiter skiter skiter i att vi lät dig rota dig här och få kompisar och lära dig språket. Vi skiter i att du inte känner en käft i ditt gamla land. Good bye from Sweden."

Lik förbannat händer det. 2009 utvisas människor som rotat sig här, som har allt här. 2009 dör barn. Det här är den överlägset jobbigaste arbetsdagen i min karriär. Jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva vare sig barns död eller barns utvisning ur landet igen. Främst hoppas jag att jag slipper uppleva det på samma dag. För det är svårt att orka ta in allt på samma gång och samtidigt förmedla det till andra. Framför allt när man ska förmedla det till barn som har frågor och tankar kring det.

På något sätt får man försöka känna tacksamhet för att alla i ens familj lever och mår bra och finns i hyfsad närhet. Skellefteå-Umeå känns inte som någon lång sträcka idag. Pollys urinvägsinfektion känns som något man inte behöver jaga upp sig över.

Det känns bara fånigt med vardagsgnäll idag.

Jag måste bara säga att mina elever är helt sjukt duktiga. Två gånger i veckan har jag 8:orna och 9:orna i franska samtidigt. Trettio personer i en syrefattig aula. Hälften gör en sak och andra hälften en annan sak. Sparkraven i skolan är insane kan jag säga. Det är inte lätt att göra något vettigt när man har två klasser samtidigt och det ställer enorma krav på eleverna själva.

Medan 9:orna arbetade fritt med en skrivuppgift kunde jag sitta i ring med 8:orna och berätta om mina erfarenheter av skolsystemet i Frankrike. Shit vad chockade de blev när de fick veta att elever i Frankrike är rangordnade. Den bästa heter "nummer 1" och den sämsta "nummer 30." Att lärarna där skriker: "CATASTROPHIQUE!" över hela klassrummet när en elev misslyckas gjorde dem också rätt tacksamma över att gå i svensk skola. Den franska skolan har mycket att lära av den svenska. Särskilt när det gäller synen på elever. Sedan kunde jag även ha en muntlig övning i den lilla ringen i aulan medan 9:orna jobbade koncentrerat. Vilka grymma ungar!

Jag står på en scen och undervisar i aulan, för övrigt. Bara det känns ju helt sjukt. En gång i veckan har jag
8:orna och 9:orna var för sig. Herregud. Måtte den ekonomiska krisen vända snart. Ibland blir jag helt störd när jag ser företag sponsra idrottsklubbar med flera miljoner. Självklart är det jättebra att de gör det, men varför är det ingen som ger en massa pengar till en kommuns skolor? Jo, för att det inte ger någon reklam. Jag fattar varför man inte ger en massa pengar till en enskild skola. Det blir ojämlikt, men som det är nu får eleverna inte ens skriva i sina övningsböcker...

Säkert finns det regler kring det där som jag inte känner till. Upplys mig gärna.

Skolan will never be rich, men det är svårt att göra ett fantastiskt jobb under de förutsättningar som råder i dagsläget. Det är bara att gilla läget och göra sitt bästa. Det gör verkligen mina elever.

Väldigt ofta ger Isak blod eller trombocyter. Han är en sådan fin medborgare, min man. Han delar med sig av sin mesiga blodgrupp (0+) så att människor kan bli friska. I morgon ska han till exempel ge trombocyter. Det ger honom 160 kronor.

Fast jag är övertygad om att Isak vare sig skänker blod eller trombocyter. Blodgivning anges så ofta som anledning till att Isak ska få vara borta någon timme att jag har hittat på att Isak har en älskarinna. Kanske jobbar hon på blodcentralen, eller så träffas de hemma hos henne. Hon bor i radhus. Hennes man heter Bengt. 160 kronor gången får Isak som ersättning. Eftersom hans lover ser rätt bra ut för sin ålder tycker han att det är en okej summa, men den ska omförhandlas senare i höst. Isaks älskarinna heter Agnetha och är 45 år.

I mitt huvud, alltså. Egentligen är jag bara avundsjuk för att jag är för allergisk för att få ge blod.

 

Skelleftefestivalen, eller Stadsfesten som den väl numera heter, har sedan länge förlorat sin glans. Den största glansen hade den när jag var 13 år typ. Åka karusell och äta karamell och fröjdas hela dagen i citykäääärnan! Typ. Visst var det kul att bli insläppt i öltälten när man var nyfyllda 18, men är det ingen artist man verkligen vill se är det förbannat dyrt att betala flera hundra i inträde för att gå in på det eftertraktade "festivalområdet." Det låter nämligen flashigare än vad det är.

För kom igen: Det är nästan ingen som går på festivalen i fråga för att se artister. Musiken är definitivt inte i fokus på samma sätt som på Trästocks. Skelleftefestivalen handlar om att gå ut och träffa andra Skellbor. Hemvändare, återvändare, bortvändare, användare, hemmastadda, soffpotatisar och annat löst folk. Äntligen kan alla träffas. Betala några hunkor och klunka öl i tälten. Stämningen är på topp. Alla älskar Skellefteå AIK och torgkuken blir plötsligt den mötesplats den från början var tänkt som.

Missförstå mig rätt. Hade jag haft ett par hundringar över skulle jag säkert ha gått dit, jag med, men det börjar vara några år sedan jag var där. Jag tycker inte att det är värt det längre. Lång kö till bajamajorna, äcklig öl i plastmuggar, trångt, dyrt och de flesta som är på plats känner man faktiskt inte. Möjligen kan man gå på stadsfesten en sväng på den billiga torsdagen om det är fint väder.

Men fint väder har Skellefteås stadsfest sällan. Faktum är att man därför flyttade festivalhelgen i år från helgen efter midsommar till två helger efter midsommar. Tidigare har stadsfesten alltid ägt rum helgen efter midsommar. Kanske skulle detta ge strålande sol? Nä. För det här är stadsfesten i Skellefteå. Så nog fan blev det toppenväder förra helgen. Lagen om alltings jävlighet. Igår var det förvisso fint väder, men idag och imorgon får festivalbesökarna i Skellefteå hitta andra inspirationskällor än sol och värme.

Nä. Jag sätter mig på Calles med Monica på lördag istället. Billigt, nära till en toalett, riktiga glas och en helt okej uteservering. Förhoppningsvis får man lite av den där festivalatmosfären ändå. Jag kommer åtminstone höra vad Monica säger och det är något jag uppskattar så här på äldre dar.

Har jag blivit gammal? Svar ja! Har jag blivit klokare? Svar ja! Har jag blivit bitter? Nej, definitivt inte. Är stadsfesten värd en massa pengar om man inte vill se någon artist? Nej. Torsdagen är den bästa dagen. Varför inte ha samma upplägg som torsdagen tre dagar i rad? Det skulle jag uppskatta. Då skulle jag gå dit och dricka öl i platsmuggar och köa till bajamajorna, jag också. Jag lovar. Skellefteå: Vi gamla Skelleftebor vill gärna träffas, men för ett rimligt pris. Öltält och ett "festivalområde" är allt vi behöver. Släng in en karusell och något lokalt band också, om det känns bättre så. Jag tror faktiskt att ni skulle locka nästan lika många besökare och ni skulle slippa gå back år efter år. 

Jag minns en tid när programmet "inför Eurovision song contest" hade en panel med nordens allra duktigaste schlagervetare. Eirikur från Island, Jostein från Norge, Tomas från Finland och den rolige småtjocke dansken vars namn jag inte minns. Sedan dess har en efter en kastat in handduken och i år finns bara en av topptyckarna kvar.

Nu får man självklart tycka vad man vill om musik; det är inte det jag menar. Men människor som sitter i en panel ska också veta saker, känna till trender, känna till vad schlager är åtminstone. Vi schlagerrävar vill höra vettiga profetior och inte en massa trams. Hela programmet är faktiskt tramsigt.

I år består juryn av fem svenskar och finnen Tomas. Av de fem svenskarna är en programledare och tre totalt inkompetenta som schlagertyckare. De vet ingenting och kan inte uttrycka sig överhuvudtaget. Till exempel representerar de den del av svenska folket som tror att schlager är en genre. "Det här är ingen schlager." Självklart är inte alla låtar schlagers. En schlager är en låt som slår. Dessvärre tycks många tro att en schlager är en låt som låter som Fångad av en stormvind, Jag ljuger så bra eller La de swinge. Att använda termen schlager på det sättet är helt fel och något endast svenskar gör. Ute i Europa är en schlager en låt som slår oavsett genre.

Låt oss då ta en närmare titt på panelen. Jag lämnar Christer Björkman, programledaren, därhän:

1. Finnen Tomas
Hurra! En person som faktiskt kan någonting.

2. Charlotte Perrelli
Av svenskarna framstår Charlotte som superkompetent. Det säger en del eftersom hon var den svaga länken 2006, då hon till exempel fetdissade Lordi. Hello! Charlotte kan åtminstone variera sina ordval, men använder begreppet schlager som gemene svensk.

3. Marie Serneholt
Så jääääävla brudig och totalt ointressant. Som min vän Anders sa: "Hon blinkar ju till och med som en docka!" Hon säger "tråkigt" 50 gånger per program. Resten av tiden skrattar hon åt sina egna skämt. Eller vad jag tror är skämt.

4. Christer Lindarw
Jag har alltid gillat Christer och After Dark, men har verkligen fått ompröva detta i och med årets inför Eurovision song contest. Han kan ingenting och säger antingen: "Bort!" eller "Jag orkar inte med det här." När han inte ger Marie Serneholt komplimanger för hennes yttre förstås, vilket nog är det sista hon behöver om hon någonsin ska kunna lägga till lite substans til sin personlighet.

5. Petra Nielsen
Värst av alla. Som Andrea sa: "Alltså hur mår hon egentligen?" Det kan man undra. Hon gör ofta dramatiska gester och låtsas falla ihop. Det är lite otäckt eftersom det faktiskt ser ut som att hon kan dö när som helst. Enligt min vän Aaro ser hon ut som en orch och själv tycker jag att hon säger exakt samma sak om alla låtar: "Urdåligt!" Ändå sätter hon olika betyg på de urdåliga låtarna. Vari skillnaden ligger vet ingen.

Nä. Skärpning! Jag blir förbannad när jag vet mer än expertpanelen. Nästa år vill jag ha ett bättre Inför Eurovision song contest för nu ser jag det bara för att förfasas. På måndag klockan 20.00 går sista programmet om ni vill se något riktigt pinsamt. På tisdag gäller det. Då kvalar Malena Ernman. Hon är nederlagstippad och som både jag och finnen Tomas har sagt tidigare: Det här kan gå riktigt riktigt illa. Men! Det kanske är ett gott omen att Sverige inte tillhör favoriterna i förhandssnacket. Jag blir bara glad om jag har fel, för även om jag inte gillar Ernmans låt gillar jag Ernman och Sverige.

Ett musiktips till alla där ute: Får ni nån gång chansen att se Evelyn Glennie, den döva trummisen, ska ni göra det. Det var det mest magiska jag sett i hela mitt liv tror jag. Typ som när Polly kom.

Som gravid kvinna får man höra skräckhistorier om bröst, magar och hår dagarna i ända:

"Ja, du ska se efter avslutad amning. Då kommer brösten att hänga ned till knäna på dig!"
" Mina krympte två storlekar och såg ut som urvridna trasor."
" Mina såg snarare ut som två russin."
"Mitt hår föll av i tussar efter avslutad amning. Jag var praktiskt taget flintis."
"Min mage är alldeles skrynklig. Det är strimmor överallt."

Därför vill jag nu lugna alla gravida kvinnor. De historier man hör är ofta överdrivna. Självklart finns det de som drabbas hårdare än andra och det är förstås jättebra att de berättar om sina erfarenheter, men de allra flesta mammor jag sett up close har inte alls varit olika icke-mammor. I couldn't tell the difference. Kroppen förändras med åldern också och människor får strimmor redan i tonåren. De bleknar.

Brösten ser förvisso ledsna ut precis när man slutat amma, men så här en månad efter känner jag mig glatt överraskad. De hämtar sig verkligen. Det är helt otroligt vad kvinnokroppen kan prestera. Gud vad jag har oroat mig i onödan.

Tjejer! Jag har gått från 65E före graviditet till 70F efter amning. Två stolta moderliga bröst finns kvar. Det är inga russin.  Kroppen förändras när man får barn. No doubts. Man får någon strimma här och där. Man får något extra kilo att jobba med. Man får jobba med magmuskulaturen. Man får bredare höfter.  Man får NYA bröst, men inte nödvändigtvis sämre eller fulare bröst. Denna kropp byggdes av Polly. Klart att jag känner mig lite stolt!

Mamma hävdar att hennes kropp var jättefin till efter andra barnet. Johanna sparkade nämligen sönder mammas navel. Äh. Det där tar vi en annan gång. Orka oroa sig! Skulle brösten hänga ned till knäna efter andra barnet så har jag en man och två barn som älskar mig. Jag känner mig tryggare i min kropp nu än när jag var 16. Kan det vara så att skönhet kommer inifrån? Eller kan det vara så att mammaskapet har gjort mig mognare och mindre ytlig? Jag vet inte. Men det känns bra. Jag peppar på bikini i sommar.

När resultatet i årets svenska melodifestival redovisades trodde jag att jag hade fått en hjärnblödning. Jag visste att Ernman var favorittippad, men vägrade tro att spelbolagen skulle få rätt i år. Hoppet är väl det sista som överger en.

Nu när jag har lugnat ned mig är detta hur jag tänker inför ESC:

"La voix" innehåller, i likhet med "Hero" och "The worrying kind", för mycket svensk vinstdesperation. Till skillnad från de båda tidigare nämnda bidragen har "La voix" en operarefräng. Bra eller anus? Jag vet inte om det gör någon skillnad. En sak är säker: "La voix" är inget bidrag det kommer att trallas särskilt mycket till. Å andra sidan är det bättre att skicka Ernman än någon gammal IDOL. Hade vi skickat Måns hade det gått som vanligt, som det gick för exempelvis Martin Stenmarck och för Charlotte Perrelli.

Ernmans nummer är oerhört fånigt och påminner i det närmaste om en firmafest. Armkroksdansandet måste bort. Däremot är Ernmans intensitet bra. Man minns henne.

Jag har alltså egentligen ingen aning om hur det kommer att gå. Ernman är bra. Kanske är hon det nya Lordi? Eller bara det nya. Men jag är skeptisk. Ärligt talat tror jag att Europa genomskådar vårt försök att skicka "någonting annat" i år, för det vi skickar är fortfarande för cleant och för innehållslöst. Jag tror att Europa vill att en smashing dancehit (Stay the night), eller en låt med hjärta (Snälla, snälla, moving on) ska vinna. Det vill Europa nästan alltid. Det får inte vara en för uttänkt låt. Det ska vara glädje eller hjärta eller båda. Dålig drama och lite opera gör ingen sommar.

Jag tänker, trots att jag är så osäker, sticka ut hakan och säga att Sverige för första gången i ESC:s historia kommer att missa finalen. Det är nämligen så att jag har svårt att förstå vem som ska rösta på det här bidraget. Vem ska ladda ned låten och sitta och poppa? Den kommer inte att sjungas kring lägereldar någonstans i Europa. Inte ens i Sverige. Det här är inte det första operabidraget i ESC:s historia. Det har aldrig funkat förr och det känns inte som att opera är genren det viskas om som "det nya" i schlagerkretsar. Dessutom känns inte Ernman som en artist som tänker satsa allt på att promota sin schlager. Hon har en annan karriär att tänka på. 

Jag hoppas att jag har fel.

NÅGRA KOMMENTARER KRING LÅTARNA
Följande personer deltog i tv-tittandet hemma hos undertecknad: Idha Karlsson (så klart!), Isak Karlsson, Fredrik Aaro, Marcus Joleby, Samantha Löfqvist och Tamara Andersson.

1. Hope and glory (snittbetyg: 2.9)
Tamara: Texten blir bara töntigare för varje gång.

2. Snälla, snälla (snittbetyg: 4.5)
Isak: För mig får hon gärna vinna. Det återhållna, som aldrig tillåts brisera i fläsk, skapar utsökt nerv.
Tamara: Rysningar ända in i tårkanalen.

3. Love, love, love (snittbetyg: 3.2)
Samantha: Nice ass!
Tamara: Jag tevehatar Agnes sedan tid och evighet.

4. 1000 miles (snittbetyg 2.9)
Marcus: Säljer ni inte er hårdrockssjäl nu, era kukhuvuden? Men ganska bra låt.
Idha: What's with the krullfrilla?

5. You're my world (snittbetyg 3.6)
Isak: Sången stämmer och hon är en oemotståndlig, sprudlande söt kaffelatteflicka.

6. Stay the night (snittbetyg 4.2)
Fredrik: Bra på nästan alla sätt.
Isak: En exercis i gayarmycamp
Samantha: Bra. Snygg mick.

7. Moving on (snittbetyg 3.2)
Fredrik: Fränt som fan med flygande tant.
Samantha: Fin röst, ful klänning.
Tamara: "Molitva"... hört den?

8. Baby goodbye (snittbetyg 2.2)
Marcus: Ni är inte tillräckliga män för att bära den klädseln. Som att Amy Diamond, minisatan själv, skulle ha en balklänning på sig.
Idha: Mycket sämre än jag minns. Erik blir bara mer och mer dvärglik.

9. Alla (snittbetyg 1.3)
Tamara: Jag kan inte grekiska. Emigrera.
Idha: Grekisk dalahästtransa som inte passar i mittbena. Dansar som en full 18-åring på Xtreme.

10. Så vill stjärnorna (snittbetyg 2.5)
Samantha: Småstjärnorna.
Idha: Edin-Ådalkören går fetbort och jävligt ful styling.

11. La voix (snittbetyg 1.5)
Marcus: Dina ögon utstrålar grav psykisk sjukdom. Låten är väl okej.
Idha. NÄNÄNÄ!

Tack för ordet /er schlagerskribent i bloggvärlden

Slutet är nära. Det katastrofala kommer att ske när som helst. Hur jag vet? Det är en fluga härinne och det är den 20 december. Flugor ska inte synas till i december. Det måste alltså vara ett tecken. Ett tecken på att något ta mig fan inte står rätt till. Jag vet inte när tiden är inne, men det är dags att lyssna lite mer på Al Gore och lite mindre på Göran Hägglund.

I december 2002 gick jag och Isak till Ersboda för att titta på en lägenhet som vi senare skulle komma att bo i. Då regnade det. Jag minns så väl att jag sa:
- Det regnar i december. Det är helt sjukt. Det här kan ju aldrig ha hänt förut.
- Nä, det kan inte ha hänt många gånger, sa Isak.

Sex år senare känns det som lyx om vi någonsin får en vit jul igen. Fan vad fort allt har gått åt helvete, känns det som. För sex år sedan var regn i december någonting som chockade. Nu är det vardagsmat. Regn i december? What the fuck is going on?

Jag ska försöka slå ihjäl ondskans fluga nu. Jag är säker på att satan sänt den. Eller Göran Hägglund. Eller båda. Som ett jävla antikristteam. KD kommer att få svårt att förklara sig för sina kristna väljare om Göran Hägglund ska fortsätta extraknäcka som satans hantlangare.

Flyg fula fluga flyg och den fula flugan flög.

Jag vill bara uppmärksamma er på att det är december. December innebär längtan till jul. Jag längtar så mycket till häng med lediga släktingar. Framtill dess ska jag frossa i julmusik och pynt. Sedan ska jag åka till Skellefteå och fira med fina Lindquistar och Karlssöner. Pollys första jul. Det känns rätt fett.

Jul föregås dessvärre av min mans födelsedag. Jag avskyr att jag måste köpa både julklapp och present till honom typ samtidigt. Varje år blir det någonting bra i ett av paketen och någonting-jag-tog-för-att-någonting-ska-du-ju-ha i det andra. I år funderar jag på att skita i att köpa födelsedagspresent till Isak och istället bli fadder åt en hebré. Vad sägs om dé?

Jul innebär även julpynt. Vissa kan inte pynta juligt. De pyntar på ett alldeles för vulgärt sätt. I Timrå har människorna ingen smak alls. Det är WT-pynt på nästan alla tomter. Isaks kommentar till en vulgärt julpyntande husägare i Timrå:
- Men ta på dig ett slampigt linne och ställ dig på bron om du vill vara vulgär!

Vad skulle hända om allt WT-julpynt byttes ut mot halvnakna WT-människor? Skulle vi föredra det? Skulle människorna frysa ihjäl om de ersatte utomhuspyntet? Skulle någon förbipasserande bli sexuellt upphetsad? Jag tror att det är bättre för alla om Timråborna får ha kvar sitt pynt.

Från WT-vulgär till classy vulgär. Isaks sexspalt har efterfrågats. Jag ska säga till honom på skarpen!

Idag begav sig lilla familjen Karlsson till Ålidhem för att hälsa på Britta och Peter. Utflykten krävde vissa förberedelser. Egentligen hade vi tänkt ta en promenad till ljuva Ålidhem (som omnämndes i DN häromdagen - stort), men det regnade så mycket att vi tog bussen.

Innan vi gav oss iväg packades en ryggsäck innehållande blöjor, tvättlappar och ombyte till lilla P. Jag packade ned amningsinlägg i min handväska och vi använde Isaks regnponcho som regnskydd till vagnen. Den passade betydligt bättre på vagnen än på Isaks kropp. Jag tog med mig ett paraply och Isak hade regnjacka med kapuschong. Supermoget och vuxet. Jag har aldrig burit ett paraply förut, tror jag. Vi var de bästa föräldrarna i hela vida världen!

Nåväl. Väl framme hos Britta och Peter gjorde Polkan både nummer ett och nummer två. Ingen fara. Vi var rustade för allt. Tyvärr hade vi glömt ryggsäcken och Grynet hade både bajsat och kissat igenom alla kläder. Pappa Isse fick krishandla blöjor på Konsum, men några kläder hade vi inte.

Världens bästa föräldrar åkte hem med ett naket spädbarn inlindat i en filt. Fårskinnet fick bli täcke. Ponchon skylde bebisen. Jag hade panik. Tänk om några peddoäckel åkte med bussen. Peddoligan skulle stjäla mitt vackra barn. Tänk om barnavårdsnämnden skulle kontrollera bussen. Då skulle vi bli fråntagna vårt barn på studs.

Tack och lov berättade Britta, innan vi åkte hem, att hon känner ett annat par med barn som alltid glömmer blöjor och ombyte. Då kändes det som att det kanske ändå är sådant som händer. Men vi hade önskat oss en fungerande bil och ett bättre väder när vi lämnade Ålidhem idag.

Jag och Isak frös som hundar när vi kom hem. Polkan svettades. Så klart. All oro förgäves. Hon frös inte och varken barnavårdsnämnden eller peddoligan ockuperade bussen. Där var bara någon enstaka ordinär alkis som inte ville någon något ont.