Avig Idha
Jag är knappast den enda i världen som känner så här, men jag älskar Mia Skäringer. Jag fick hennes bok "Avig Maria" i julklapp av Isak och har precis börjat läsa den. Redan på första sidan träffar hon så jävla mitt i prick att jag måste stanna upp och tänka lite kring mig själv och vem jag är. Det är lite white trash att göra det vid 30, men hon vågar göra det och då vågar tamme också jag göra det.
Jag har läst Mias bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och också följt hennes blogg i perioder. Flera gånger har jag slagits av att hon vågar formulera sådant jag inte har vågat formulera, men så många gånger tänkt och känt.
En sak som jag förr i världen tordes säga är: "Jag är känslomänniska." eller "Jag är som lite känslig av mig." Det säger jag aldrig numera, för gud förbjude att man är KÄNSLOMÄNNISKA när man är över 15 och dessutom svensk. Men vad är det egentligen som är så jävla fel med det? Att vara känslig är inte mer fel än att vara superrationell hela tiden. Eller pretentiös. Eller akademisk. Det är ju bara ett sätt att vara på av hundra. Inget är bättre än något annat. Alla har för- och nackdelar. Alla passar bätter och sämre i olika sammanhang och situationer. Främst är det nog så att alla olika typer av människor kan passa bra in i de flesta sammanhang så länge omgivningen är tillåtande.
Idag befinner jag mig främst i sammanhang där man aldrig eller mycket sällan "bör" gå på känsla. Man ska alltid ha källor och fakta även om det handlar om att någon sa något taskigt eller att man misstänker att någon spöar sin fru. Det är självklart bra med källor och fakta, jag är glad att jag har blivit lite mer peppad på rationalitet och lite mindre intuitiv eftersom det är mer skonsamt för mig själv, men det är fan inte bäst i alla lägen.
Redan på baksidan av Mia Skäringers bok Avig Maria kan man läsa: "Ofta har jag blivit kallad överkänslig. Men tänk om det är den som kallat mig så som faktiskt är underkänslig?"
Ja. Hur många gånger har jag inte tänkt det? Att det kanske inte är okej att lägga skuld på den som är ledsen? Att det faktiskt är den som tar emot en kommentar som har tolkningsföreträde. Det senaste fick jag till och med lära mig på universitetet. Ändå gäller regeln nästan aldrig i verkliga livet. I verkliga livet är det oftast den som börjar gråta som är "överkänslig." Den som ska be om ursäkt kan alltid dra till med att den andra var för känslig: "Du har antennerna ute. Du har så mycket spröt. Du är så himla känslig. Nu övertolkade du situationen." JA MEN SKIT I DET! Jag blev ledsen. Om nån blir ledsen har man uppenbarligen sårat någon och då ber man om ursäkt även om man inte menade något illa. Hur skulle det se ut i skolan om vi inte hanterade konflikter så? "Nä, men nu är Lisa överkänslig. Nog får man väl tåla att bli lite toadöpt, att någon tar en på tuttarna på klassfesten eller att någon säger något otrevligt?" Jag försöker alltid be om ursäkt om någon blir ledsen. Även om jag inte menade att göra någon ledsen eller om jag tycker att den personen reagerade på ett fjantigt sätt. För det gör man. Utan att dra upp personens överkänslighet eller eventuella andra tillkortakommanden. Detta tillvägagångssätt funkar inte bland vuxna. Vuxna pallar sällan att be om ursäkt, men förväntar sig att barn ska lära sig det. Vuxna har generellt svårt för att se sin del i problemet. Det är lättare att skylla på någon annan, gärna den överkänsliga. Eventuellt kan man bidra med någon liten detalj för att förbättra situationen, men främst var det nog ändå den överkänsliga som gjorde bort sig. För det blir ju pinsamt om någon är ledsen.
Och sedan det här kalla otäcka som finns i vissa sammanhang. Där man känner att man INTE-FÅR-BLI-LEDSEN! Vad som helst, men inte ledsen. INTE LEDSEN. Just därför blir anspänningen större och när man väl har blivit ledsen är det kört, för man vet att det är ens eget fel vad som än har utspelat sig. Man är helt enkelt överkänslig.
Men tänk om det faktiskt är så att det är de andra som är underkänsliga?
Och vad är det för fel på att säga snälla saker till varandra? Varför ska man bara kommentera sådant som är negativt hos andra? Det är ju på riktigt hjärndött och faktiskt typiskt svenskt. Nä, fan vad jag kände mig mer hemma i Frankrike. Där kunde man sitta vid matbordet och både skratta högt och flänna snorigt utan att det blev konstigt. Jag saknar det ibland.
Mia Skäringer: TACK för starten på den här boken. Tack för att du finns och tänker lite mer som jag än många jag möter. Tack för att du formulerar sådant jag aldrig har vågat formulera, av rädsla för att säga det förbjudna och av rädsla för att hävda min rätt att känna och existera. Känslig är bra. Känslig är fint. Känslig är beviset på att man inte har blivit blasé och kall. Känsliga människor rör om och skapar ny kunskap hos andra. Känsliga människor ger lite action i tillvaron. Lite mindre svälja allt och lite mer tillåtande. Tillåtande är bra. Svälja sådant som gör ont är dåligt.
Ju äldre jag blir desto bättre blir jag på att bedöma om jag faktiskt var lite väl överkänslig i en situation (och då kan jag ofta hindra mig själv från att bli ledsen) eller om jag faktiskt hade rätt att bli ledsen. Det är skönt. Det är skönt för att jag kan gå hem och känna att det inte var bara mitt fel och att jag åtminstone hade vett att erkänna min del i det hela utan krusiduller eller krux eller för att bli av med problemet.
Ju äldre jag blir desto bättre blir jag också på att uppskatta min känslighet. Den funkar bättre i medelhavsländerna, men den har rätt att existera också här. Den behövs här. Så in i Norden.
Tack Mia. TUSEN TUSEN TACK!
Jag har läst Mias bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och också följt hennes blogg i perioder. Flera gånger har jag slagits av att hon vågar formulera sådant jag inte har vågat formulera, men så många gånger tänkt och känt.
En sak som jag förr i världen tordes säga är: "Jag är känslomänniska." eller "Jag är som lite känslig av mig." Det säger jag aldrig numera, för gud förbjude att man är KÄNSLOMÄNNISKA när man är över 15 och dessutom svensk. Men vad är det egentligen som är så jävla fel med det? Att vara känslig är inte mer fel än att vara superrationell hela tiden. Eller pretentiös. Eller akademisk. Det är ju bara ett sätt att vara på av hundra. Inget är bättre än något annat. Alla har för- och nackdelar. Alla passar bätter och sämre i olika sammanhang och situationer. Främst är det nog så att alla olika typer av människor kan passa bra in i de flesta sammanhang så länge omgivningen är tillåtande.
Idag befinner jag mig främst i sammanhang där man aldrig eller mycket sällan "bör" gå på känsla. Man ska alltid ha källor och fakta även om det handlar om att någon sa något taskigt eller att man misstänker att någon spöar sin fru. Det är självklart bra med källor och fakta, jag är glad att jag har blivit lite mer peppad på rationalitet och lite mindre intuitiv eftersom det är mer skonsamt för mig själv, men det är fan inte bäst i alla lägen.
Redan på baksidan av Mia Skäringers bok Avig Maria kan man läsa: "Ofta har jag blivit kallad överkänslig. Men tänk om det är den som kallat mig så som faktiskt är underkänslig?"
Ja. Hur många gånger har jag inte tänkt det? Att det kanske inte är okej att lägga skuld på den som är ledsen? Att det faktiskt är den som tar emot en kommentar som har tolkningsföreträde. Det senaste fick jag till och med lära mig på universitetet. Ändå gäller regeln nästan aldrig i verkliga livet. I verkliga livet är det oftast den som börjar gråta som är "överkänslig." Den som ska be om ursäkt kan alltid dra till med att den andra var för känslig: "Du har antennerna ute. Du har så mycket spröt. Du är så himla känslig. Nu övertolkade du situationen." JA MEN SKIT I DET! Jag blev ledsen. Om nån blir ledsen har man uppenbarligen sårat någon och då ber man om ursäkt även om man inte menade något illa. Hur skulle det se ut i skolan om vi inte hanterade konflikter så? "Nä, men nu är Lisa överkänslig. Nog får man väl tåla att bli lite toadöpt, att någon tar en på tuttarna på klassfesten eller att någon säger något otrevligt?" Jag försöker alltid be om ursäkt om någon blir ledsen. Även om jag inte menade att göra någon ledsen eller om jag tycker att den personen reagerade på ett fjantigt sätt. För det gör man. Utan att dra upp personens överkänslighet eller eventuella andra tillkortakommanden. Detta tillvägagångssätt funkar inte bland vuxna. Vuxna pallar sällan att be om ursäkt, men förväntar sig att barn ska lära sig det. Vuxna har generellt svårt för att se sin del i problemet. Det är lättare att skylla på någon annan, gärna den överkänsliga. Eventuellt kan man bidra med någon liten detalj för att förbättra situationen, men främst var det nog ändå den överkänsliga som gjorde bort sig. För det blir ju pinsamt om någon är ledsen.
Och sedan det här kalla otäcka som finns i vissa sammanhang. Där man känner att man INTE-FÅR-BLI-LEDSEN! Vad som helst, men inte ledsen. INTE LEDSEN. Just därför blir anspänningen större och när man väl har blivit ledsen är det kört, för man vet att det är ens eget fel vad som än har utspelat sig. Man är helt enkelt överkänslig.
Men tänk om det faktiskt är så att det är de andra som är underkänsliga?
Och vad är det för fel på att säga snälla saker till varandra? Varför ska man bara kommentera sådant som är negativt hos andra? Det är ju på riktigt hjärndött och faktiskt typiskt svenskt. Nä, fan vad jag kände mig mer hemma i Frankrike. Där kunde man sitta vid matbordet och både skratta högt och flänna snorigt utan att det blev konstigt. Jag saknar det ibland.
Mia Skäringer: TACK för starten på den här boken. Tack för att du finns och tänker lite mer som jag än många jag möter. Tack för att du formulerar sådant jag aldrig har vågat formulera, av rädsla för att säga det förbjudna och av rädsla för att hävda min rätt att känna och existera. Känslig är bra. Känslig är fint. Känslig är beviset på att man inte har blivit blasé och kall. Känsliga människor rör om och skapar ny kunskap hos andra. Känsliga människor ger lite action i tillvaron. Lite mindre svälja allt och lite mer tillåtande. Tillåtande är bra. Svälja sådant som gör ont är dåligt.
Ju äldre jag blir desto bättre blir jag på att bedöma om jag faktiskt var lite väl överkänslig i en situation (och då kan jag ofta hindra mig själv från att bli ledsen) eller om jag faktiskt hade rätt att bli ledsen. Det är skönt. Det är skönt för att jag kan gå hem och känna att det inte var bara mitt fel och att jag åtminstone hade vett att erkänna min del i det hela utan krusiduller eller krux eller för att bli av med problemet.
Ju äldre jag blir desto bättre blir jag också på att uppskatta min känslighet. Den funkar bättre i medelhavsländerna, men den har rätt att existera också här. Den behövs här. Så in i Norden.
Tack Mia. TUSEN TUSEN TACK!
