Det här är sant. Jag har sagt det åt flera.

På bilden ser ni de två flaskor rött Isak inhandlade på Systembolaget häromdagen. Under tiden vi delade en av flaskorna i onsdags samtalade vi kring vinval:

Jag: Du köper flaskor som jag aldrig skulle välja. När jag köper vin ser flaskorna ut att passa i TV-serien Entourage, men de flaskor du kommer hem med skulle i bästa fall vara med i Falcon Crest.
Isak: Fast jag tänkte inte så. Jag tog den ena flaskan för att den hette Gay och den andra för att den började på Fit...
Jag: Hahahahahaha
Isak: Ja, och så var båda franska, vilket ju innebär mindre koldioxidutsläpp vid frakten hit.

Två skäl så goda som några.

På mitt fack hänger en lapp:
"Ring din lillasyster snarast. Obs: Ingenting hemskt har hänt."

Ojoj! Innan det sitter lappar på facket är det illa. Vanligtvis när någon har ringt får personen försöka ringa mig senare (när jag inte har lektion) eller så ligger det en knappt synbar lapp i röran på mitt arbetsbord med ett kort meddelande. Men nu! På facket. Dessutom "snarast!" Jag upptäcker också att jag har två missade samtal från systeryster och ett meddelande där det står: "RING!"

Vad syrran ville? Hon ville veta om jag skulle hänga med på bio. Det var nog inte det ärende min kollega trodde att hon hade när hon ringde.
- Hon lät väldigt, väldigt angelägen.

Ja, men vad fan. Bio är bio är bio är bio. ÄR BIO! Klart som fan att hon var angelägen.

Ikväll har jag och Isak sett "Jägarna" tillsammans med mamma och pappa. Har man inget att göra en fredagkväll kan man ju lika gärna se om en film som man tyckte var bra för en herrans massa år sedan. När vi påbörjade tittandet var jag övertygad om att jag skulle bli besviken. Jägarna kom 1996, då jag var 15, och det man tyckte var bra när man var 15 är inte alltid bra så här tretton år senare. Tretton år gamla filmer brukar dessutom vara inaktuella, med tafflig dialog. Särskilt när det handlar om svensk film.

Tji fick jag på ett positivt sätt. Jägarna håller måttet än idag, trots att den är tretton år gammal och trots att jag var superpubertal när jag såg den första gången. Jag blir fortfarande berörd, tror fortfarande på allt som händer (utom att Lennart Jähkels karaktär sjunger alldeles för många gånger och alldeles för bra) och filmen hänger ihop från början till slut. Kjell Sundvall må ha gjort en hel del skit efter 1996, men Jägarna är definitivt inte skit. Dialogen är helt okej. Jag skruvade nästan aldrig på mig, trots att vi pratar om en svensk film.

Svensk film brukar också lida av intrigkomplex. Så många intriger som möjligt i en film brukar vara grejen. En försupen mamma, vars dotter har börjat knarka och vars granne har en flykting i källaren och vars andra granne är otrogen och vars... jag kan fortsätta i all evighet. I slutändan brukar jag ha problem att förstå vad filmen egentligen hade för budskap, eller ens vad den handlade om. Detta är inget problem i Jägarna. Grejen är att det tjuvskjuts och att en byason (polisen spelad av Lassgård) tar anställning på sin hemort efter några år i Stockholm. Hela härvan rullas upp. Händelseförloppet känns logiskt. Tretton år senare, tretton år äldre tror jag fortfarande på det som händer. Jag gråter till och med lite.

Kjell Sundvall. Jag förlåter dig för "Hotet." Tack för "Jägarna!" Den är fan bra. Se om den om ni har tråkigt någon kväll.

För övrigt har Polly slutat bara trippa små steg utan stöd. Nu går hon heldagar. Sedan igår. Stadig som få! Det sa bara klick. Eller något. Vi har ju vetat att hon kan, men det är ju skönt att hon börjar fatta att gång är roligare än krypning.