Det här är sant. Jag har sagt det åt flera.

Igår var Isak och handlade med Polly. Dagen före löning. Vi hade tärt rätt mycket på Isaks konto visade sig. Med nästan dubbla hyror denna månad, bilservice och flytt har pengarna gått åt. Isak hade inte råd med allt han hade handlat utan fick lägga tillbaka både snus, glögg och fikon. Stackaren. Inte nog med det. När han hängde kassen på vagnen efter avslutat köp lossnade vagnsinsatsen. Polkan gled ur oskadd, men varorna flög åt alla håll och landade lite här och var på Konsumgolvet. Gamla människor klev över Isak och varorna som om de inte fanns, eller kanske som om de fanns, men störde! Gamla människor brukar säga "vad är det för fel på ungdomen idag?" Jag undrar vad det är för jävla fel på gammdomen idag? De är sjukt ohövliga. Inte alla så klart, men de jag träffar.

Medan Isak samlade ihop varorna och satte tillbaka vagnsinsatsen stal Polly ett päron i fruktdisken. Det åt hon upp. Allt utom pinnen. Isak betalade inte för det eftersom han inte kunde. Å andra sidan tog Konsum Ålidhem en gång betalt för fyra kilo päron när Isak köpte fyra päron, så det kanske är okej för den här gången?

Idag har vi letat igenom 3000000 flyttlådor efter George Orwells "Dagar i Burma." Det var kris. VAR VAR DEN? Isak ska skriva en uppsats baserad på den och Lessings "Gräset sjunger." NU måste han börja. NU! Jag hatar postkolonialismen av lätt insedda skäl, men det tar vi en annan gång. Man kan säga att det helt enkelt finns en HAAKE!

Vad har vi då lärt oss av detta? Jo: Ibland behöver man något badly, helt enkelt. Det kan vara 100 spänn. Det kan vara ett päron. Det kan vara ett verk av George Orwell. Och hur futtigt det än kan låta i efterhand så var det verkligen kris. Isak behövde verkligen 100 spänn, Polly var i desperat behov av en frukt och Isak behövde sannerligen Dagar i Burma att läsa på bussen till jobbet för att ta igen missad pluggtid.

Just nu behöver jag IDOL.

Trevlig helg alla läsare!

Mina elever har nu hittat min blogg, men jag vägrar sluta med den. Jag måste väl få vara en person också? Hittills har det inte varit några problem. Jag kan ju inte vara lärare 24/7!

Finns det något vackrare än när en riktigt gammal människa kluckskrattar hjärtligt? Jag tror inte det.

Är det bara jag som kan se det vackra i att jag är hemma ensam och hinner diska lite medan Polly är på inskolning på förskolan? Det är fan underbart. Annars får man ta pause mellan varje kopp för att se vad barnet gör. Det tar en jävla tid att diska numera.

För övrigt är det skitdåligt väder. Det ska vara plusgrader hela nästa vecka och det gör mig upprörd. Snö vore vackert.

Nu har jag och Isak städat ur lägenheten på Magasinsgatan. Feels great. Isak var Hitler inne i badrummet. Jag fick inte komma i närheten när han fejade därinne. Därför döptes han om till Adolf Avlopp. Han skrek: "DET SER RENT UT, MEN DET KÄNNS INTE RENT!" när badrummet var spotless. Jag undrade hela tiden om han menade att det inte kändes rent på ytan eller om det inte kändes rent i hans hjärta.

Själv låg jag på rygg på spisen och rengjorde fläkten. Fy fan vad jobbigt jag tyckte att det var. Jag började svettas något kopiöst och blev orolig för min grundkondition. Jag kände mig som ett otränat fetto. Tills jag upptäckte att jag var så varm om ryggen för att alla plattor var påslagna på 10:an. Fan vad ont det gjorde innan jag fattade varför jag var så varm...

Lilla familjen Karlsson hänger i Hjoggan idag, men snart ska vi hem. Om en vecka ska vi få nya tapeter och ommålade tak. Isak ska fara på Anderstorpskolan och se mama (svärmor) spela med Nisse Landgren ikväll medan jag och Polkan gosar. Sverige vann damstafetten med Kalla i spetsen.

Förutom att Polly hade magsjuka inatt mellan 24 och 02.30 är life good. Hon spydde och sket var tjugonde minut. Det var lite äckligt. Särskilt när hon spydde majs över hela mig. Nåja, man får vara glad att hon inte spydde bajs över hela mig.

I veckan har ju Polly sprutat ur sig ord. Det måste självklart bloggas. Här kommer topplistan:


Ott (Igelkott)
Rumba (Ramla)
Kvack kvack (när hon ser en anka.)
Baat (Bart som i Bart Simpson.)
Seija (som farmor och farfars hund heter.)

Syrran är mycket aggressiv. Hon är arg för att Polly kan säga både "Titta Seija!" och "Bart däää" före hon kan säga moster. Men de gör väl helt enkelt mer bestående intryck än moster Johanna gör? :P

This is my hometown och nu är jag tillbaka. Rustad för umgänge med trevliga människor. Så jävla schysst att bara kunna träffa syrran en vardag efter jobbet, eller Nina och Erik eller mamma och pappa eller Isaks föräldrar. Igår var Isaks moster hit och idag Isaks syster.

Ta inte illa upp, Umeåbor. Er stadskärna är finare än Skellefteås. Men jag känner mig hemma nu och det är skönt. Umeå är också hemma, men på ett annat sätt. Jag kommer att sakna många människor i Umeå, men den här flytten känns så rätt!

Idag har jag varit på Alhems förskola, avdelning Skalman, med Polkan. Det ligger så sjukt fint till med en jätteskog bredvid och dagiset är dessutom nyrenoverat. Toppskick! Alla som har hört att Polly ska börja där har sagt något positivt om stället och personalen så vi känner oss väldigt nöjda med Pollys förskola. En fyraårig pojke ville ta med sig Polly hem från dagis idag. Det fick han inte.

Idag på eftermiddagen har Polly gått runt i alldeles för stora klackskor och känt sig sjukt häftig och applåderat sig själv. Hon har även haft gummistövlar på händerna. Det såg väldigt sött ut. Jag älskade när hon hamrade på sin spikbräda stående i klackskor. Det kändes så 2010!

Det är väldigt mycket att göra nu. Jobbet och lägenheten och dagis och ringa tusen olika människor om tusen olika grejer. (Motorvärmare, adressändra, telia och så vidare.) Vi är verkligen inte alls uppackade än. Saker ligger i sopsäckar, kassar och lådor överallt här hemma, men who cares? Vi bor under samma tak, det räcker gott. Den 30/11 ska det målas om och tapetseras i alla rum så efter det blir det lättare att göra fint. Det ger ingenting att börja sätta upp hyllor när det bara är tio dagar kvar. Lägenheten är verkligen skitmysig. Ni får komma och hälsa på!

November är annars en månad då folk blir surmulna har jag upptäckt, men inte ens november rår på mitt humör. Jag vägrar bli gnällig bara för att vädret suger. Life is good. Come on, everybody. Sing in the rain. With me! And my husband. And my child. And Nina. And DiscoBrittan!

Snart kommer ett roligt blogginlägg. När jag har mer tid. Kanske när flytten är klar och betygen satta.

Det är en väldigt hektisk period just nu. Det har det varit sedan jag började jobba i Boliden. 17 mil enkel väg till Umeå. Fram och tillbaka som en skottspole. Isak har jobbat många av de helger som jag har varit i Umeå och jag har saknat både Polly och Isak på veckorna men nu är det ÖVER!

För imorgon flyttar vi till Skellefteå. All packning är gjord. Jag, Isak, mamma och pappa har jobbat som svin hela helgen.

Här om veckan frågade en kollega till mig om det inte har varit sjukt jobbigt att vara så långt från familjen så länge.
- Jo, jag har längtat så klart, men jag har försökt att inte gnälla.
- Nä. Du verkar inte vara en sån gnäller.

Nu är ju detta inte sant. Jag gnäller, precis som andra människor, men för några år sedan insåg jag att jag var en riktig jävla gnällspik. Jag hade förvisso sjukt ont i käken när jag började klaga. Ansiktet var inflammerat och jag tog mig knappt upp ur sängen på morgonen. Då hade jag så klart en anledning att vara ledsen och därmed en anledning att uttrycka detta. Det är inte gnäll.

Men sen! Sen gnällde jag av bara farten. För att jag hade gnällt så länge kanske. Jag har och hade fortfarande ont i käken, men jämförelsevis är och var det sjukt mycket bättre. Så jag kom en dag fram till att jag skulle sluta gnälla i onödan, för det finns inget tristare än människor som ALLTID har ont, ALLTID är trötta, ALLTID är hungriga, ALLTID har det värst i hela hela världen, ALLTID ALLTID ALLTID ALLTID ALLTID gnäller. 

Dessa gnälljävlar stjäl energi och jag vill inte vara någon energitjuv. Självklart får man må dåligt ibland. Man får vara ledsen och säga att man är ledsen. Man får vara trött och säga att man är trött. Man får ha ont och säga att man har ont. Men fan inte jämt. Fan inte så fort man känner det minsta lilla.

För något år sedan gnällde en bekant till mig om att denne jobbade så sjukt mycket. Då sa min kloka vän Anne-Louise:
- Men alltså ursäkta. Den där människan har en normal arbetstid. Människan jobbar 40 timmar i veckan. Som alla andra. Det är inte sjukt mycket. Det är normalt mycket. Sluta gnälla! Du jobbar inte mer än någon annan.

Så jävla sant. Alla är vi hungriga, trötta och utarbetade ibland, men så länge det inte är värre än för gemene man tycker jag att man kan hålla det för sig själv. Man kan få säga det till sina närmaste, men fan inte till alla man känner. Det är inte intressant och inte trevligt. En människa som alltid gnäller kommer dessutom inte att få någon empati den dagen personen är ledsen på riktigt. För hur fan ska man veta när det är allvar om människan alltid gnäller?

Nä. Gud vad jag är glad att jag inte längre är någon gnällspik. Utan en som gnäller ungefär lika mycket som gemene man. Visst har det varit jobbigt att vara ifrån Isak och Polly, men det har varit tidsbegränsat och det är över nu. Jippie så glad jag är!

Däremot får man självklart, som jag just gjorde, gnälla på gnällspikar. För de förtjänar inte bättre. Ha!

I helgen har jag och Polkan varit Skellefteå. Isak har däremot varit i Umeå. Han har jobbat natt hela helgen och vi tyckte båda att vi kunde vara på olika håll i helgen så kunde flyttpackandet påbörjas. Hade vi varit i Umeå alla tre hade inget blivit gjort eftersom Polly kan såväl charma som distrahera sina föräldrar. Idag ringde jag Isak för att höra hur det hade gått för honom med arbete och packning.

Jag: Vad gör du?
Isak: Jag sitter vid datorn.
Jag: Bra. Jag var rädd att du jobbade ihjäl dig. Det är viktigt att du inte bara jobbar och packar utan gör något kul ibland också.
Isak: Jo, men jag ska snart återgå till att packa.
Jag: Okej, men ta din tid vid datorn, du. Har du hunnit mycket?
Isak: Nä, du vet, man vill ju som sortera samtidigt som man packar ner saker.
Jag: Ja, det är ju så. Vad har du packat då?
Isak: Ja men CD-skivor och DVD-skivor och sånt.
Jag: Ja, men det är ju bra. Du ska verkligen inte packa ihjäl dig. Det är ju jättebra att du har börjat lite.
Isak: Men vad bra att du inte har så höga förväntningar på packandet för då kan jag säga sanningen.
Jag: Vad?
Isak: Att jag sitter i Petters kök och spelar Magic.

Isak Karlsson - en ljugarJöns!

Haft en mycket trevlig kväll på Ainas med Henke. Länge sedan sist! Vi diskuterade bland annat det omotiverade hatet som finns mot kristna människor. Som att ateisterna (läs: Henrik) inte också har en tro. Som att alla krig verkligen hade sitt ursprung i religion. Som att svenska kyrkan inte gör något bra alls. Det är ju helt insane. Ingenting får vara andligt längre. Nu är inte jag särskilt djupt troende och visst kan det bli för mycket när kristna människor försöker pracka på andra människor sin tro, men det är ju ytterst få som gör det. Varför kan inte alla bara få tro som de vill? Vad får ateister att hata kristna människor? Det skulle aldrig vara berättigat för en kristen att öppet säga att alla ateister är lurade idioter som startat en massa krig. Bara en reflektion.

På jobbet går det bra. Har haft ett peppande medarbetarsamtal och känner att det är skönt att eleverna är tillbaka efter en svin-k-dags-vecka. Jag var ett svin, bokstavligt talat. Sjukt svinig.

Polly vägrar sluta göra kullerbyttor. Hon började för någon månad sedan och nu är det det roligaste hon vet. Tyvärr har hon inte riktigt vettet att bara utföra dessa på säkra platser, men för det mesta har hon koll. Tur att hon är en ganska kontrollerad ung dam.

I måndags tog jag på mig långkalsonger för första gången den här säsongen. Jag hade ingen aning om vilken temperatur det var, särskilt inte vilken temperatur det skulle vara i Boliden. Jag bara visste att det var dags för långkalsonger. Jag kanske var lite väl snabb att dra på mig dem, men det känns rätt skönt att ha kallingar fastän det är plusgrader.

Om två veckor blir vi Skelleftebor. Jag längtar tills flytten är överstökad och vi bor under samma tak, alla tre. Jag, Isak och lilla P. När vi har fått allt omtapetserat (efter jul någon gång) blir det inflyttningsfest. Detta blogginlägg gäller inte som inbjudan.

Fridens frikadeller!
/IKa