Det här är sant. Jag har sagt det åt flera.

Jag, Samantha, Ludde och Isak tittar på damernas maraton på SVT.

Jag: Alltså varför utsätter sig folk för det här?
Isak: Det handlar om sulornas sång mot asfalten.
Jag: Men det finns inga sjungande sulor. Asfalten är bara sträv och jävlig efter två kilometer typ.
Isak: Nä men, jag kände typ så när jag sprang Blodomloppet.
Ludde: Du blev ett med naturen, alltså?
Isak: Ja, det kändes som att jag var tillbaka på savannen.
Samantha: Vadå tillbaka på savannen?
Isak: Ja, men alltså inte personligen tillbaka, men liksom...
Ludde: Artminnet kickade in?
Isak: Ja!
Samantha: Ja, så där kan jag känna när jag går ombord på en båt och så börjar porslinet skramla. Då minns jag hur det var på Titanic.

Isak. Du är så jävla ägd.