Gnäll är osexigt
Det är en väldigt hektisk period just nu. Det har det varit sedan jag började jobba i Boliden. 17 mil enkel väg till Umeå. Fram och tillbaka som en skottspole. Isak har jobbat många av de helger som jag har varit i Umeå och jag har saknat både Polly och Isak på veckorna men nu är det ÖVER!
För imorgon flyttar vi till Skellefteå. All packning är gjord. Jag, Isak, mamma och pappa har jobbat som svin hela helgen.
Här om veckan frågade en kollega till mig om det inte har varit sjukt jobbigt att vara så långt från familjen så länge.
- Jo, jag har längtat så klart, men jag har försökt att inte gnälla.
- Nä. Du verkar inte vara en sån gnäller.
Nu är ju detta inte sant. Jag gnäller, precis som andra människor, men för några år sedan insåg jag att jag var en riktig jävla gnällspik. Jag hade förvisso sjukt ont i käken när jag började klaga. Ansiktet var inflammerat och jag tog mig knappt upp ur sängen på morgonen. Då hade jag så klart en anledning att vara ledsen och därmed en anledning att uttrycka detta. Det är inte gnäll.
Men sen! Sen gnällde jag av bara farten. För att jag hade gnällt så länge kanske. Jag har och hade fortfarande ont i käken, men jämförelsevis är och var det sjukt mycket bättre. Så jag kom en dag fram till att jag skulle sluta gnälla i onödan, för det finns inget tristare än människor som ALLTID har ont, ALLTID är trötta, ALLTID är hungriga, ALLTID har det värst i hela hela världen, ALLTID ALLTID ALLTID ALLTID ALLTID gnäller.
Dessa gnälljävlar stjäl energi och jag vill inte vara någon energitjuv. Självklart får man må dåligt ibland. Man får vara ledsen och säga att man är ledsen. Man får vara trött och säga att man är trött. Man får ha ont och säga att man har ont. Men fan inte jämt. Fan inte så fort man känner det minsta lilla.
För något år sedan gnällde en bekant till mig om att denne jobbade så sjukt mycket. Då sa min kloka vän Anne-Louise:
- Men alltså ursäkta. Den där människan har en normal arbetstid. Människan jobbar 40 timmar i veckan. Som alla andra. Det är inte sjukt mycket. Det är normalt mycket. Sluta gnälla! Du jobbar inte mer än någon annan.
Så jävla sant. Alla är vi hungriga, trötta och utarbetade ibland, men så länge det inte är värre än för gemene man tycker jag att man kan hålla det för sig själv. Man kan få säga det till sina närmaste, men fan inte till alla man känner. Det är inte intressant och inte trevligt. En människa som alltid gnäller kommer dessutom inte att få någon empati den dagen personen är ledsen på riktigt. För hur fan ska man veta när det är allvar om människan alltid gnäller?
Nä. Gud vad jag är glad att jag inte längre är någon gnällspik. Utan en som gnäller ungefär lika mycket som gemene man. Visst har det varit jobbigt att vara ifrån Isak och Polly, men det har varit tidsbegränsat och det är över nu. Jippie så glad jag är!
Däremot får man självklart, som jag just gjorde, gnälla på gnällspikar. För de förtjänar inte bättre. Ha!
För imorgon flyttar vi till Skellefteå. All packning är gjord. Jag, Isak, mamma och pappa har jobbat som svin hela helgen.
Här om veckan frågade en kollega till mig om det inte har varit sjukt jobbigt att vara så långt från familjen så länge.
- Jo, jag har längtat så klart, men jag har försökt att inte gnälla.
- Nä. Du verkar inte vara en sån gnäller.
Nu är ju detta inte sant. Jag gnäller, precis som andra människor, men för några år sedan insåg jag att jag var en riktig jävla gnällspik. Jag hade förvisso sjukt ont i käken när jag började klaga. Ansiktet var inflammerat och jag tog mig knappt upp ur sängen på morgonen. Då hade jag så klart en anledning att vara ledsen och därmed en anledning att uttrycka detta. Det är inte gnäll.
Men sen! Sen gnällde jag av bara farten. För att jag hade gnällt så länge kanske. Jag har och hade fortfarande ont i käken, men jämförelsevis är och var det sjukt mycket bättre. Så jag kom en dag fram till att jag skulle sluta gnälla i onödan, för det finns inget tristare än människor som ALLTID har ont, ALLTID är trötta, ALLTID är hungriga, ALLTID har det värst i hela hela världen, ALLTID ALLTID ALLTID ALLTID ALLTID gnäller.
Dessa gnälljävlar stjäl energi och jag vill inte vara någon energitjuv. Självklart får man må dåligt ibland. Man får vara ledsen och säga att man är ledsen. Man får vara trött och säga att man är trött. Man får ha ont och säga att man har ont. Men fan inte jämt. Fan inte så fort man känner det minsta lilla.
För något år sedan gnällde en bekant till mig om att denne jobbade så sjukt mycket. Då sa min kloka vän Anne-Louise:
- Men alltså ursäkta. Den där människan har en normal arbetstid. Människan jobbar 40 timmar i veckan. Som alla andra. Det är inte sjukt mycket. Det är normalt mycket. Sluta gnälla! Du jobbar inte mer än någon annan.
Så jävla sant. Alla är vi hungriga, trötta och utarbetade ibland, men så länge det inte är värre än för gemene man tycker jag att man kan hålla det för sig själv. Man kan få säga det till sina närmaste, men fan inte till alla man känner. Det är inte intressant och inte trevligt. En människa som alltid gnäller kommer dessutom inte att få någon empati den dagen personen är ledsen på riktigt. För hur fan ska man veta när det är allvar om människan alltid gnäller?
Nä. Gud vad jag är glad att jag inte längre är någon gnällspik. Utan en som gnäller ungefär lika mycket som gemene man. Visst har det varit jobbigt att vara ifrån Isak och Polly, men det har varit tidsbegränsat och det är över nu. Jippie så glad jag är!
Däremot får man självklart, som jag just gjorde, gnälla på gnällspikar. För de förtjänar inte bättre. Ha!
