Det här är sant. Jag har sagt det åt flera.

Jag gjorde bort mig i fredags när jag för första gången skulle hämta Polly på dagis. Jag har aldrig hämtat henne förut och har bara varit på dagiset en gång. Det var när vi kollade in stället i april, för nästan ett halvår sedan.

Jag körde sakta längs den gata jag visste att dagiset låg efter och så fick jag syn på en lekplats som jag förutsatte tillhörde Pollys dagis. Det var massor med barn där så jag tänkte: "Aha. De är ute!", parkerade och gick dit. Två vuxna var på plats.

Jag: Hallå hallå!
Kvinna 1: Hej? Söker du någon?
Jag: Jo, jag söker Polly.
Tystnad
Jag: Ja, alltså, jag är Pollys mamma.
Kvinna 2: Jaha. Ja, här finns ingen Polly.
Jag: Inte? Är inte det här ett dagis?
Kvinna 2: Nä, det här är bara en lekpark.
Jag: Ojdå! Jaha, ja det är första gången jag ska hämta henne på dagis.
Tystnad
Jag: Vet ni var dagis Reveljen ligger?
Kvinna 1: Det är 200 meter bort.
Jag: Tack så mycket. Eh. Jag jobbar borta på veckorna så jag har aldrig varit dit.

Jag insåg att mina ursäkter bara gjorde mig mer lik en pedofil så jag skyndade mig därifrån efter det. Pinsamt. En morsa som inte hittar till sin unges dagis - jävligt otroligt. Så typiskt mig.

Jag hittade till dagis sedan i alla fall. Polly lekte ute med sin fröken Kerstin, men avbröt leken för ett asgarv och ett glädjesprång när hon såg mig. Det kändes fint.