Polly i klistret
Igår kväll var Isaks föräldrar samt syskon här på paltmiddag. Med sig hade de en liten stol till Polly. En stol vars sits egentligen är ett lock! Surprise: Man rymmer saker i den! Gud så kul att stoppa saker i den! Ja, det tyckte ju inte jag, utan Polly. Polly var oerhört stolt över sin nya stol. Äntligen en stol lagom stor för henne. Vi hade faktiskt köpt en grön trädgårdsstol till henne ifjol men Isak satte sig på den när han skulle ta på Polly overallen i höstas. Heja.
Idag förvandlades den nya, fina stolen till skräckens stolshynda. Polly satte sig inte på stolen utan i stolen. Alltså i självaste förvaringsutrymmet. Jag brydde mig inte. Hon sätter sig alltid på konstiga ställen (garderober, tvättkorgar, lådor, bord.) Det var inget nytt under stolen solen.
Efter en stund ville Polly kliva upp ur stolen. Det gick inte så bra. Först skrattade jag bara, men när Polly nästan började gråta fick jag lov att pallra mig dit och se vad som stod på. Mycket riktigt. Polly satt verkligen fast. Fullständigt. Jag och Isak försökte med alla möjliga medel få upp henne, men omöjligt! Vi bände ungen fram och tillbaka. Ben och knän och fötter och blöja förflyttades så gott det gick, men icke. Polly var helt enkelt för stor. Hur hon överhuvudtaget fick ner hela sig är för oss en gåta, men eftersom hon alltid har rymts överallt tog hon väl för givet att det bara måste gå.
Tack och lov fick inte Polly panik. Visst, hon klagade och grät en liten skvätt, men inga panikskrik eller tokflänn. Därför kunde jag och Isak i lugn och ro måttligt upprörd stämning komma fram till att det bara var att paja stolen. Ritsch ratsch filibombombom så hade Isak slitit av stolslocket och ungen var åter fri.
Vi får väl limma tillbaka locket när hon har hov nog att inte trycka ned sig i sådant hon inte ryms i.
Idag förvandlades den nya, fina stolen till skräckens stolshynda. Polly satte sig inte på stolen utan i stolen. Alltså i självaste förvaringsutrymmet. Jag brydde mig inte. Hon sätter sig alltid på konstiga ställen (garderober, tvättkorgar, lådor, bord.) Det var inget nytt under stolen solen.
Efter en stund ville Polly kliva upp ur stolen. Det gick inte så bra. Först skrattade jag bara, men när Polly nästan började gråta fick jag lov att pallra mig dit och se vad som stod på. Mycket riktigt. Polly satt verkligen fast. Fullständigt. Jag och Isak försökte med alla möjliga medel få upp henne, men omöjligt! Vi bände ungen fram och tillbaka. Ben och knän och fötter och blöja förflyttades så gott det gick, men icke. Polly var helt enkelt för stor. Hur hon överhuvudtaget fick ner hela sig är för oss en gåta, men eftersom hon alltid har rymts överallt tog hon väl för givet att det bara måste gå.
Tack och lov fick inte Polly panik. Visst, hon klagade och grät en liten skvätt, men inga panikskrik eller tokflänn. Därför kunde jag och Isak i lugn och ro måttligt upprörd stämning komma fram till att det bara var att paja stolen. Ritsch ratsch filibombombom så hade Isak slitit av stolslocket och ungen var åter fri.
Vi får väl limma tillbaka locket när hon har hov nog att inte trycka ned sig i sådant hon inte ryms i.
