Det här är sant. Jag har sagt det åt flera.

Det är mitt i natten och jag är förkyld och jättetrött. Dan bajsar för tredje gången samma natt.

Jag: Isak. Kan du snälla byta på Dan?
Isak: Ska han få mat?
Jag: Nej, kan du byta på Dan? Han har just ätit och jag är så sjukt trött.
Isak stiger upp och lämnar rummet.
Jag: Isak? Var ska du? Dan är ju här!
Isak: Vad skulle jag hämta?
Jag: Men du ska inte hämta något. Du ska byta på Dan som ligger här. Han har precis ätit.
Isak: Vad ska du ha?
Jag (sur): DU SKA BYTA PÅ DAN - DIN SON!
Isak: Jaha, men sluta ge mig helt obegripliga instruktioner då.

Ja, Jisses.
27/12: Föder världens finaste pojke på Skellefteå BB.
28/12: Kommer hem med världens finaste pojke. Polly kräks på kvällen och under natten.
29/12: Polly kräks framtill 12 ungefär. Jag börjar känna av att mjölken rinner till.
30/12: Polly mår bra, men jag har mjölkfeber. Jag ser fram emot morgondagen då jag tänker att allt ska bli bra igen.
31/12: Jag får vinterkräkan. Polly får vinterkräkan IGEN! (Fast bara en spya och lite illamående.) Själv är jag dödensjuk men ammar ändå. Eftersom jag är nyförlöst gör det förbannat ont att spy. Eftervärkar och vinterkräka i kombination är ingen hit.
1/1: Jag är fortsatt vinterkräkig. Polly in på Akuten med falsk krupp. Brödrosten brinner. Sicko.

Alltså. Omtumlande? Jag har aldrig varit med om något liknande. Idag är det den 2/1 och jag hoppas på lite lugn och ro framöver.

Idag, på Isaks födelsedag, är det 24 dagar kvar till BF. Lika många som luckorna i adventskalendern. Det är tur, för jag börjar vara så jävla less övervänt. Jag är tjock, trött och har ont. Jag blir grinig för att jag inte kan göra någonting utan att få ont, jag blir gråtig av hormonerna, jag blir störd för att jag inte kan sova mer än några timmar i stöten. Jag har världens mest fucked up dygnsrytm på grund av att min sömn är så upphackad. Jag känner mig som världens sämsta och tråkigaste mamma. Jag är helt enkelt kass och gnällig.

Alltså, jag vet att det här är dagens i-landsproblem. Det är naturligtvis helt otroligt roligt att det ska komma en bäbis. Jag längtar ihjäl mig! Då kommer allt det här slitet att ha varit värt det, men jag kommer aldrig att försätta oss i en liknande logistisk mardröm som denna under en graviditet men om det mot förmodan blir ett till barn någon gång i framtiden kommer vi att ha bättre förutsättningar än vad vi har haft nu.

Jag försöker vara nyanserad. Som ni ser.

Igår sa Isak dagens sanning: "Alltså graviditeter är inte så jävla roliga. Den första var ju som spännande, men den här är ju bara en evig väntan."

Ja. Det är ju fantastiskt att få vara gravid, men andra gången är inte lika magisk, för man hinner sällan tänka på att det är gravid man är. Magen är bara i vägen när man vill göra roliga saker med det barn man redan har. (Läs: Polly.) Dessutom har man varit med om samma sak en gång och även om det är lika roligt att vi ska bli föräldrar som förra gången, är vägen dit inte lika ny och häftig. Den här gången har jag längtat mycket mer efter real snus, opastöriserad ost och några glas vin en fredagkväll. Främst längtar jag massor efter att kunna leka utomhus med Polly i mer än fem minuter. Det löns liksom inte gå ut om inte Isak är hemma, för jag får ont direkt och ramlar jag i en snödriva tar jag mig förmodligen aldrig upp igen. Jag är en skalbagge med valkagge.

Jag längtar efter att orka vara social och inte bara tjocka i soffan framför random tv-program.

Bäbisens arrival kommer självklart att bli lika häftig som första gången. Kanske kommer vi att kunna ta in att vi har fått ett barn lite bättre. Förra gången tänkte jag mest på att Polkan luktade sjögräs och att jag skulle försöka undvika att tappa henne i golvet eller glömma henne någonstans. Förhoppningsvis kan jag och Isak vara lite mer proffsiga än när Polly kom till världen.

Jag försöker vara positiv och tänka på hur mysigt det blir när det här är klart. Det är ju inte sååå länge kvar ändå.
Jag tycker bara att det börjar vara jobbigt att bära den i magen. Jag vill bära den på andra sätt nu, för jag längtar efter den. Vem bor därinne? Hur ser den ut? Jag är nyfiken!

All I want for x-mas is förlossning. Men gärna i efterskott. Typ 1/1. Fast den är välkommen när den känner för det.

Det känns som att den här hösten har varit riktigt tuff. Jag är hemma från jobbet idag efter att ha känt mig yr och illamående hela gårdagen.

I morse skjutsade jag Polly till förskolan och fick veta att ett av barnen har insjuknat i vattkoppor. För er som inte vet så mycket om vattkoppor kan jag berätta att inkubationstiden är 10-21 dagar och man smittar 7-10 dagar efter det.

Jättebra tajming, alltså.

Nu får busen i magen stanna where (s)he is till efter nyår så att Polly hinner göra bort kopporna (om hon får dem) innan det kommer ut ett syskon som hon kan smitta. Tur att jag har haft vattkoppor och att bäbisar har ett ganska gott immunförsvar första sex månaderna.

Om Polly får los copos hoppas jag att hon får en lindrig variant.  Själv hade jag typ 1000 koppor på kroppen och var jättedålig. Jag hoppas att Polly får en koppa och yttepyttelite feber så att hon får vara glad på sitt jullov och så att den trötta mamman får vila lite och inte hämta och hälla potatismjöl hela nätterna.

Jättebra tajming, alltså.

Jag vet inte om det är bättre att hon får det NU och precis hinner göra bort det eller om det är bättre att hon inte får det alls den här gången. Däremot vet jag att jag känner mig bättre efter denna vilodag och hoppas orka till jullovet nu. Får jag tillbaka yrseln och svimningskänslorna kommer jag dock att vara klok nog att ge upp.

Det hade gått jättebra att jobba graviditeten ut om det inte vore för att jag jobbar i Lövånger och Isak i Norsjö och tvååringen ska lämnas och hämtas och gödas av undertecknad. Men som det är nu får vi se om jag pallar de sista veckorna. Det är ingen rast och ingen ro mellan 05:30 och 20:00 på vardagarna och jag orkar inte riktigt det som höggravid. Däremot vill jag så klart göra färdigt de viktiga betygsgrundande momenten som är kvar och därefter sätta betygen. För betygen kan bara jag sätta så det får jag göra även om jag är sjukskriven eller om barnet har kommit.

Man kanske skulle ha satsat på ett jobb där vem som helst med samma utbildning kan ersätta en när man är sjuk? Fast det är ju schysst att känna sig lite oumbärlig och chefig också.

Nu ska jag lägga mig en stund till innan det är dags att hämta Polly på dagis. Vi ska få middag hos mamma och pappa ikväll. Lyx!

Jag stör mig så sjukt mycket på Bamse och Skalman. De ska alltid ha rätt och gadda ihop sig mot Lille skutt (och ibland även mot Ola Grävling, Mickelina, Katten Jansson och Husmusen.) Om jag vore Lille Skutt skulle jag bli skitsur och bilda ett eget gäng utan Skalman och Bamse. Hell, till och med Vargen är ju trevligare än de där torra besserwissertyperna.

Ojojoj.

Inget händer värt att berätta. Ändå går tiden så sjukt fort nu. Magen växer. Pollys ordförråd börjar vara ganska imponerande. Snart ska motorvärmaren i och vantarna på och sen vi åker i backen, hej vad det ska gå.

Det sägs att detta ska bli den värsta vintern på "mycket länge." Jag trodde att förra vintern var just den värsta vintern på mycket länge. Något värre än fjolårets vinterversion vill jag inte uppleva med en nyfödd. Isolering är inte min grej. Inte Pollys heller.

Polkan har haft feber i helgen. När hon är sjuk får hon äta vad hon vill, bara hon äter. Det står i barnböckerna att man ska vara glad bara barnet äter så jag och Isak går på den linjen. Idag, söndag, tyckte vi dock att hon var tillräckligt frisk för att äta betydligt mer av den vanliga maten än hon behövt tidigare i helgen, men när hon serverades mormors goda köttbullar med potatis och sallad sa hon torrt:
- Ta bort skräpet och blommorna. [Ta bått kapet å blommona!]

Vi kanske måste vara lite hårdare med kosten nästa gång hon är sjuk så att hon inte blir så otacksam. Hon åt i alla fall snällt när hon väl kom igång.

Gud så skönt det är att ha barn. Före det hade man alldeles för mycket tid över för ångest, nojor, ältande, självömkande, egocentrism, sig själv överhuvudtaget. Så var det för mig i alla fall. Nu hinner jag inte älta och fundera, så jag slipper! Sjukt skönt. Ibland kommer ett ångestil eller ett tröttil, men efter fem minuter har jag inte tid med det längre. Det går faktiskt över också. Man behöver inte älta och noja har jag märkt. Har man inte tid med ångest och trötthet så skiter hjärnan i att frambringa det efter ett tag. Sjukt värt.

Det fanns säkert poänger med att vara full of oneself, typ finna sig själv och jadijadi, men man kommer ju till en gräns då det gör mer skada än nytta. Jag hade nog ältat ihjäl mig om jag inte fått barn. Undrar om det stadiet hade gått över ändå. Undrar också om stadiet återkommer när barnen flyttar ut. Nä. Mamma verkar då ha fokus på sina barn fortfarande...

Man ska ju inte skaffa barn för att sluta fokusera för mycket på sig själv, men det är en trevlig bieffekt för en sån som jag.

Vi sitter på pizzeria Viking hela familjen. Det är måndag.

Polly: Glass! Glass! Glass!
Jag: Nä, men Polly, inte ska du ha glass nu. Nu ska ju du äta pizza och dricka cola.

Pippireflektionerna duggar tätt eftersom Pippi Långstrump är Pollys favorit för närvarande. I helgen hyrde vi två nya avsnitt och i ett av dessa förekommer ånyo något som kan tolkas som snusk. Den karaktär som verkar bli sexuellt upphetsad är Tommy, vilket ju är jätteäckligt. Tommy och Annika är så ocoola och så asexuella att det inte fungerar med några anspelningar på sex. Nu tror jag inte att Astrid eller Olle Hellbom eller någon annan tänkte anspela på sex heller, men erkänn att man kan undra vad Tommy åsyftar i följande scen:

Pippi sjunger femton gastar på död mans kista.
Tommy: Pippi, det känns så underligt inuti mig när du sjunger så där. Både hemskt och härligt på samma gång.

Just det.  Härligt för att han är nära klimax, hemskt för att han skäms över sin fjong. Tommy slits mellan lust och skam. Han beskriver detta med adverbet "underligt." Motsättningarna inom honom är enorma. Huruvida han låter det hemska eller det härliga vinna förtäljer inte historien, men jag hoppas att Tommy förstår att det är hur normalt som helst med fjong och upphetsning.

Polly har blivit besatt av Pippi Långstrump. Hon tjatar om Pippi och apa och kåppa (häst, efter kåppetikåppetikåppeti som hästar låter när de springer.) Hon älskar tårtan och spökena och drakarna och pilkastningen i de två avsnitt vi äger. För det mesta springer hon runt runt och ropar Pippi samtidigt som hon håller ut håret på båda sidor av huvudet. Så långt är allting väl.

Efter att ha sett dessa två Pippiavsnitt jättemånga gånger har jag några funderingar. Bland annat undrar jag varför jag aldrig tänkte på dubbningen när jag var liten? Var man så jävla dum (och blind) att man inte märkte att hälften av skådisarna är dubbade? Uppenbarligen.

Sedan undrar jag varför DunderKarlsson och Blom blir jagade av Kling och Klang när de spelar på gatan. Har de inget tillstånd? Ska barn fatta att man måste ha tillstånd för att sjunga på gator? Eller ska barn fatta att DunderKarlsson och Blom är misstänkta för något annat brott? Eller tyckte skaparna helt enkelt att tjuvarna var så etablerade i serien att de helt enkelt alltid var jagade av polisen? Men om detta var det första avsnitt man såg då? OBS: Jag tänkte aldrig på det här som barn. Jag var ett korkat barn, verkar det som.

Främst rör mina bryderier dock någonting helt annat, nämligen en textrad som tjuven Blom sjunger när han och DunderKarlsson är gatumusikanter. Plötsligt sjunger ovan nämnde Blom: Jag såg i hennes tralalaaaa

Senare, när han kommer tillbaka till samma stycke, sjunger han förvisso: Jag såg i hennes ögon... men jag tycker ändå att den första versionen, med tralala, är jävligt snuskig. Kan tralala vara något annat än det kvinnliga könet? Vad i så fall? VARFÖR har man dubbat tysken med TRALALA? Varför inte ögon båda gångerna? Eller öron första gången. Det hade varit kul. Är det för att visa på att Blom är korkad och inte kan minnas en text? Men vadå. Han minns den ju senare.

Jag är mycket nyfiken på er tolkning av tralala eller av någon annan Pippisekvens som jag kanske möter senare i Pollys Pippiorgie.

Polly sa sitt första ord: "vovve", när hon var 8.5 månader. Efter det kom mamma,  pappa, tutte, titta, där, klocka, docka, kisse, macka och typ 20 ord till framtill 16 månaders ålder. Men de kom inte alltid och ibland dröjde det veckor mellan gångerna hon sa vissa ord. Hur vet man då att de kunde säga ordet mellan gångerna?

Efter det första ordet tycker jag att det har gått segt. Till slut fann jag tröst i en bok som sa: "De flesta säger sina första ord när de är runt året, sedan kan det dröja månader innan de säger något mer. Vissa barn har dessutom ett mer utvecklat kroppsspråk och behöver inte orden på samma sätt. De klarar sig bra på intonation och gester och ett fåtal ord." Det stod inte exakt så, trots mina citattecken, men typ. Hurra, tänkte jag,  för kroppsspråk är hon grym på och första orden kom inte alls sent, snarare tidigt. Men jag vill höra vad hon har att säga NU!

Nu har det verkligen lossnat. Idag sa hon "hoooon" som i horn. (En kossa i en bok har sandpapperhorn.) Nu säger hon fina meningar som: "Titta vovvov", "läsa boo", mamma däää, titta pappa. "Läsa meee" (läsa mer) "Inte tåva."

Idag sa hon schinga för sjunga och jag känner att SNART, SNART kan vi prata med henne på riktigt. Snart kommer treordsmeningarna. Snart kommer orden mer välartikulerat och tydligt.

Nu låter det som att jag kräver något av henne, att jag inte är nöjd med alla ord hon faktiskt kan. Jag vet att hennes språkutveckling är fullständigt normal, att hon kan en massa ord och förstår ännu fler, men jag är så ivrig. Jag vill prata med henne NUUUU. Hon är världens bästa och jag vill höra vad hon tänker. Jag vet att hon inte kommer att kunna säga något abstrakt på länge, men jag vill höra hennes innersta funderingar så snart som möjligt. Är jag konstig som känner så? Jag hoppas inte. Hon är världens världens finaste Polka och just därför vill jag höra hennes kloka och vackra och underbara egna tankar. Har någon annan mamma känt så här? Eller är jag konstig? Ich hope not!

Igår kväll var Isaks föräldrar samt syskon här på paltmiddag. Med sig hade de en liten stol till Polly. En stol vars sits egentligen är ett lock! Surprise: Man rymmer saker i den! Gud så kul att stoppa saker i den! Ja, det tyckte ju inte jag, utan Polly. Polly var oerhört stolt över sin nya stol. Äntligen en stol lagom stor för henne. Vi hade faktiskt köpt en grön trädgårdsstol till henne ifjol men Isak satte sig på den när han skulle ta på Polly overallen i höstas. Heja.

Idag förvandlades den nya, fina stolen till skräckens stolshynda. Polly satte sig inte på stolen utan i stolen. Alltså i självaste förvaringsutrymmet. Jag brydde mig inte. Hon sätter sig alltid på konstiga ställen (garderober, tvättkorgar, lådor, bord.) Det var inget nytt under stolen solen.

Efter en stund ville Polly kliva upp ur stolen. Det gick inte så bra. Först skrattade jag bara, men när Polly nästan började gråta fick jag lov att pallra mig dit och se vad som stod på. Mycket riktigt. Polly satt verkligen fast. Fullständigt. Jag och Isak försökte med alla möjliga medel få upp henne, men omöjligt! Vi bände ungen fram och tillbaka. Ben och knän och fötter och blöja förflyttades så gott det gick, men icke. Polly var helt enkelt för stor. Hur hon överhuvudtaget fick ner hela sig är för oss en gåta, men eftersom hon alltid har rymts överallt tog hon väl för givet att det bara måste gå.

Tack och lov fick inte Polly panik. Visst, hon klagade och grät en liten skvätt, men inga panikskrik eller tokflänn. Därför kunde jag och Isak i lugn och ro måttligt upprörd stämning komma fram till att det bara var att paja stolen. Ritsch ratsch filibombombom så hade Isak slitit av stolslocket och ungen var åter fri.

Vi får väl limma tillbaka locket när hon har hov nog att inte trycka ned sig i sådant hon inte ryms i.

Igår var familjen Karlsson bjudna på kalas i Umeå hos Sara (Isaks syster) som fyllde 23 år. Det var en mycket trevlig kväll med god mat och trevligt sällskap. Vi lämnade Umeå vid 19.30 då Polly blev ovanligt gnällig redan vid 19-tiden. Vi trodde inte att det var någon fara, bara att hon var trött och ville hem. Ack så fel vi hade.

När vi kom till Djäkneboda, en mil norr om Sävar ungefär, sa Isak:
- Hon kräks.
Jag: Va?
- Hon kräks.
Jag: SKOJAR DU?
Isak: Nej, jag skojar inte.

Pollys farmor Karin var med om att Polly kräktes blodpudding en hel bussresa mellan Umeå och Skellefteå i höstas och nu var det vår tur att erfara fordonsspya. Vi stannade på Bilisten i Bygdeå och sanerade barn, bilbarnstol och oss själva. Jävlar i min låda så mycket spya en liten kropp kan producera. Det var en pöl av spya i bilbarnstolen. Killen på macken var jättesnäll i alla fall. Annars är ju Bilisten mest känt för att ha det äckligaste mackkaffet av alla. Nu ska de få lite upprättelse av mig i denna blogg. Bra service hos Bilisten i Bygdeå! (Men jävligt äckligt kaffe.)

Efter det fick vi stanna en gång före Lövånger och två efter för att rengöra barnet och fadern. Polly spydde en gång till efter det, men då fanns det inget kvar i lillmagen så Isak lyckades fånga upp alltihop i sin spypåse. Det stank spya i hela bilen. 11 mil i kräkos är inget jag rekommenderar.

Väl hemma fick Isak (fast jag erbjöd mig!) skölja av allt kräkigt. Han påstod att han "är bättre på det." Oh well, jag opponerade mig inte! Jag gick och la mig med kräkbarnet som somnade efter en stund och sedan dess har lilla pyret mått bra.

Idag ska jag arbeta, som den lärare jag är och Isak ska åka till sin mor och låna tvättmaskinen. Om ni undrar varför är ni inte begåvade.

Idag har jag varit med om två saker som man inte vill vara med om. Två saker som får en att tänka på sådant som faktiskt betyder något.

Barn ska inte dö. Barn är inte menade att dö. Eller är de det? Varför i så fall? Har Gud en speciell plan för de som dör tidigt? Eller är allt bara helt värdelöst. Av jord är du kommen, och så vidare.

Lik förbannat dör barn ibland.

Mina tankar går självklart till den drabbade familjen denna dag. Den familj som förlorat en medlem. Ett barn. Mina tankar går också till Polly. Det får aldrig aldrig aldrig hända Polly något, för då DÖR jag.

Lik förbannat förbannat förbannat dör barn ibland och det är inte roligt att behöva vara the messenger en sådan gång. Men någon måste säga det. Någon måste berätta för de andra barnen att jo, ibland dör barn. Alla ska vi dö. Ingen vet när. Förhoppningsvis får vi bli gamla, allihopa, men lik förbannat dör barn ibland.

Människor ska inte behöva utvisas från ett land när de bott där länge, rotat sig, skaffat kompisar och knappt kan relatera till sitt gamla land. De var för fan så små när de kom hit att de inte minns sitt gamla land. Det ska inte behöva ske. Man ska inte behöva få ett: "På onsdag måste du åka. Punkt slut. Slutgiltigt besked. Vi skiter i om du bott länge här. Vi skiter i om du är världens finaste människa. Vi skiter skiter skiter i att vi lät dig rota dig här och få kompisar och lära dig språket. Vi skiter i att du inte känner en käft i ditt gamla land. Good bye from Sweden."

Lik förbannat händer det. 2009 utvisas människor som rotat sig här, som har allt här. 2009 dör barn. Det här är den överlägset jobbigaste arbetsdagen i min karriär. Jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva vare sig barns död eller barns utvisning ur landet igen. Främst hoppas jag att jag slipper uppleva det på samma dag. För det är svårt att orka ta in allt på samma gång och samtidigt förmedla det till andra. Framför allt när man ska förmedla det till barn som har frågor och tankar kring det.

På något sätt får man försöka känna tacksamhet för att alla i ens familj lever och mår bra och finns i hyfsad närhet. Skellefteå-Umeå känns inte som någon lång sträcka idag. Pollys urinvägsinfektion känns som något man inte behöver jaga upp sig över.

Det känns bara fånigt med vardagsgnäll idag.

Jag gjorde bort mig i fredags när jag för första gången skulle hämta Polly på dagis. Jag har aldrig hämtat henne förut och har bara varit på dagiset en gång. Det var när vi kollade in stället i april, för nästan ett halvår sedan.

Jag körde sakta längs den gata jag visste att dagiset låg efter och så fick jag syn på en lekplats som jag förutsatte tillhörde Pollys dagis. Det var massor med barn där så jag tänkte: "Aha. De är ute!", parkerade och gick dit. Två vuxna var på plats.

Jag: Hallå hallå!
Kvinna 1: Hej? Söker du någon?
Jag: Jo, jag söker Polly.
Tystnad
Jag: Ja, alltså, jag är Pollys mamma.
Kvinna 2: Jaha. Ja, här finns ingen Polly.
Jag: Inte? Är inte det här ett dagis?
Kvinna 2: Nä, det här är bara en lekpark.
Jag: Ojdå! Jaha, ja det är första gången jag ska hämta henne på dagis.
Tystnad
Jag: Vet ni var dagis Reveljen ligger?
Kvinna 1: Det är 200 meter bort.
Jag: Tack så mycket. Eh. Jag jobbar borta på veckorna så jag har aldrig varit dit.

Jag insåg att mina ursäkter bara gjorde mig mer lik en pedofil så jag skyndade mig därifrån efter det. Pinsamt. En morsa som inte hittar till sin unges dagis - jävligt otroligt. Så typiskt mig.

Jag hittade till dagis sedan i alla fall. Polly lekte ute med sin fröken Kerstin, men avbröt leken för ett asgarv och ett glädjesprång när hon såg mig. Det kändes fint.

Min mammaledighet tog slut den 8/6. Sedan dess har jag fått NOLL (0) kronor eftersom a-kassan är så sjukt seg. Bara att få veta vilka kompletteringar de behövde tog en månads tid och nu gissar jag att jag återigen får vänta i åtta veckor på pengar.

Om jag nu får några pengar. Jag har inte ens fått något besked om jag överhuvudtaget har rätt till a-kassa, vilket i den normala världen skulle vara självklart, men i den blå regeringens värld får ingen a-kassa om de inte har jobbat som ekonomer i 150 år och sedan sugit av valfri minister dagligen i ytterligare två år.

Nu ska jag skicka in den sista galna kompletteringen. Den EXAKTA sjukfrånvaron under mitt sista år som lärare. Självklart ska jag få fan för att jag var sjukskriven i en månad medan jag var gravid. Det här är helt sjukt. Helt sjukt. Jag är en lojal medarbetare. Jag arbetar hårt och jag har aldrig fuskat en enda gång. Hur kan samhället behandla mig så här? Fy fan, säger jag. Fy fan!

Ge mig ett jobb, snälla.

De som lyckas fuska med a-kassan förtjänar pengarna, för hur det skulle vara möjligt är faktiskt totalt omöjligt att förstå. Det kan ju inte vara någon som får några pengar från A-kassan inom ett år. Det kan knappt vara någon som får pengar överhuvudtaget. Får jag inga pengar ska jag bli kommunist. Forever.

Ge mig ett jobb. Snälla, Gud. Ge mig ett jobb. Snälla snälla Gud. Säg att de ringer imorgon och ber mig komma på intervju. Jag lovar. Jag ska vara ett under av dygd framöver. Jag ska till exempel köpa en fin höstgarderob i så fall, så att inte folk rynkar på näsan åt mina håliga kläder.

Höjden av förnekelse måste vara detta. En mamma stämmer ett hotell sedan hennes 13-åriga dotter blivit gravid av att simma i deras pool. Det är vad mamman hävdar i alla fall. Själv är jag säker på att den 13-åriga dottern faktiskt legat med någon. I poolen har hon då inte blivit gravid. Det kan jag fan i mig lova. Om hon inte hade sex i poolen förstås. Wake up, mummy!

Tea, 2 år: Jag hatar eldare! Jag hatar eldare! Jag hatar eldare!
Tamara (mor): Det är ju det här som är jobbigt. Menar hon bränder eller menar hon dem som stoppade in kol i ugnarna på Titanic?

I julklapp fick jag det finaste av Isak. En mp3 med 300 låtar som jag gillar (eller som han tror att jag gillar.) Det är supermysigt att lyssna på musik när det finns en tanke bakom. Som att få en låt dedikerad till sig. Typ. Nästan. Dock har jag upptäckt något lite oroväckande eller roväckande. Björn Skifs "Hooked on a feeling" finns hittills med tre gånger på låtlistan och då har jag bara lyssnat på drygt hälften av låtarna. Vad vill Isak säga med detta? Ett dolt budskap? Kärlek? Björn Skifs? Björn? Nalle? Skifs? Skifs...mässa? Skifs - gif(s)t? Är det bra eller anus att låten är med tre gånger? Tror han att det är min all time favourite? För då går han bet.

Hoooogatjacka - KOGO OCH HACKA? Vill Isak se Starzinger? Men vi har ju bara det på VHS! 

Vad är det för feeling jag eller du eller vi är hooked on, Isak? You're working in mysterious ways.

Och hur stavas Hoooogatjacka, Kogo och Hacka? Nä, jag orkar inte googla. Det är för töntar. Antingen vet man eller så vet man inte.

Jag lämnar Umeå nu. Första helgen utan Polly. Men lugn! Jag är inte en sån morsa som gnäller över det. "BUHUBUHUBUHU. JAG ÄR UTAN BARNET FÖR FÖRSTA GÅNGEN BUHUBUHUBUHU." Klart att jag kommer att sakna Polly, men ingen ska behöva höra om detta, för jag vet hur ointressant det är att lyssna på mammor som saknar sina barn när det bara handlar om en helgs (eller ännu värre några timmars) barnuppehåll. Jag ska njuta av partajandet och komma tillbaka som en morsa i toppskick. Dessutom vet jag att plutten är i very good hands. Hos världens bästa pappa. HOOOGATJACKA!